Torsdagsmorgonen i Visby bjöd på regn. Till änglatårars smatter presenterade Jonas Sjöstedt Vänsterpartiets radikala förslag inför ett mindre pressuppbåd i ett tält i Almedalen.
Sjöstedt försäkrade att hans parti är beredda på och vill ingå i en regering efter valet 2014. På villkor att ”privatiseringsvågen rullas tillbaka” och vinster i välfärden stoppas. Men sådana ultimatum gör sig Vänstern omöjliga som regeringspartner till samtliga övriga riksdagspartier.
Högst upp på agendan över Vänsterpartiets dag satte Sjöstedt ännu ett provocerande krav: grundlagsskydd för offentliga tillgångar. Att minska det statliga ägandet av exempelvis skolor, vårdcentraler eller bolag ”ska kräva beslut med tre femtedelars majoritet alternativt två beslut med mellanliggande val”. Denna broms mot förhastade och svåråterkallade beslut, som Sjöstedt uttryckte det, ska gälla från statlig till kommunal nivå och föras in i grundlagen.
Som argument angav Sjöstedt en del dåliga affärer som exempelvis Stockholms landsting gjort. Vårdcentralen Serafen såldes till underpris till en privat köpare som fyra år senare sålde den vidare för ett mångdubbelt belopp. Det var klantigt och dumt gjort av den Moderatledda landstingsmajoriteten i Stockholm, vilket den också medgett. Men illa genomförda ägarbyten är inte samma sak som att sådana i grunden är felaktiga. Där gör Sjöstedt det för lätt för sig.
Liksom när han anklagar Alliansen för att agera på rent ideologiska grunder. Att genom grundlagsskydd vilja försvåra privatiseringar och motsätta sig allt vad privata alternativ i välfärdssektorn heter, bär också rätt tydliga ideologiska spår. Inget fel i det. Men det gör Jonas Sjöstedt till en omöjlig ministerkandidat.
Maria Björk Hummelgren