"Ryssland utgör inte på något sätt ett militärt hot mot Sverige och kommer sannerligen heller inte att göra det i framtiden. Att påstå något annat är bara tramsigheter." Det sa Håkan Juholt i Svenska freds tidskrift Pax nr 2, 2007. Han var då en av Socialdemokraternas tyngsta försvarspolitiker, bland annat hade han suttit ordförande i försvarsberedningen under flera år. Juholt må i vanligt ordning formulerat sig yvigt och raljant.
Men orden belyser ändå tämligen väl inställningen som länge var förhärskande inom det politiska försvarsetablissemanget. Bland partierna fanns enighet om att Ryssland efter Sovjetepokens kalla krigande var borta ur hotbilden. Något omfattande och kostsamt militärt försvar av våra gränser behövdes inte.
Året efter Juholts tvärsäkra uttalande i Pax, slog Ryssland till med fullskaligt krig i Georgien. Aggressionen blev ett brutalt uppvaknande för Sveriges nedrustningsoptimistiska riksdag och regering. En omsvängning tycktes vara på gång, även från alliansens ledande parti Moderaterna, som övergivit sin tidigare traditionellt försvarsvänliga linje. Utrikesminister Carl Bildt fördömde skarpt hökarna i Kreml. Karin Enström, moderat ledamot av försvarsutskottet, fyllde i: "Det visar att vi måste ha ett bättre insatsförsvar än i dag. Kostar det mer pengar har jag inga problem med det" (Sydsvenskan 3/9 2008).
Sedan var det tyvärr som den yrvakna svenska tigern beslöt att somna igen. Men den ryska björnen gjorde det inte, utan fortsatte att vässa klorna. Nyrik på gas- och oljepengar kunde Kreml öka sin militärbudget dramatiskt. I torsdags annonserade Putin att Rysslands flotta till år 2020 ska förstärkas med över hundra nya krigsfartyg och ubåtar. Prislappen för denna satsning motsvarar 864 miljarder kronor. Vad betyder det för Sveriges strategiskt känsliga position som Östersjöstat? Vår egen flotta består i dag endast av fyra ubåtar och sju otillräckligt beväpnade ytstridsfartyg.
ÖB Sverker Gustafsson larmade nyligen om att vi bara kan försvara oss i högst en vecka mot ett begränsat angrepp. Detta kommenterade Karin Enström, numera försvarsminister, som tillfredsställande och menade att "man ska akta sig för att dra några förhastade slutsatser" om Rysslands rustningsiver (DN 9/1). Nähä. Sov gott då.
Vi andra har dock all anledning att bekymra oss för vårt anorektiska försvar. Inte för att Ryssland lär invadera Sverige. Utan därför att den svenska svagheten medför påtagliga risker för finlandisering, alltså ett demoraliserade klimat av gradvis anpassning och undfallenhet när en stormaktsgranne spänner musklerna. Ska vi med trovärdighet kunna hävda respekten för Sveriges integritet är ett starkt försvar nödvändigt. Oss bråkar man inte med, vi kan bita ifrån!
Men när Moderaterna uppvisar samma lättsinniga nonchalans som Håkan Juholt, då har vi problem.