Inför valet 2006 deklarerade Alliansen att om de fyra partierna vann skulle statligt ägda företag säljas, för staten ska inte driva företag. För ungefär en månad sedan, när de sista Nordeaaktierna såldes, sade finansmarknadsminister Peter Norman att ”staten ska reglera banker, inte äga dem”. Just det. Politikens uppgift i näringslivet är att sätta upp spelregler, inte att vara en aktör på spelplanen. Det är en ideologisk ståndpunkt. Jonas Sjöstedt (V) ser till exempel fördelar med att blanda samman de två rollerna.
Men inte ens Sjöstedt kan blunda för de problem som dyker upp när politiker sätts att styra bolag. Corren har granskat styrelsearbetet i Linköpings kommunala bolag – offentligt ägda företag med politiskt tillsatta styrelser som agerar på den reguljära marknaden. ”Vad som är bäst för ett kommunalt bolag beror på vilken ideologi man har”, säger en anonym bolagspolitiker som också påtalar att partipolitiken kan leda till konflikter. Samtidigt är det rimligt att det pratas politik på styrelsemötena, anser politikern, ”annars vore det bättre att tillsätta styrelseproffs” (Corren 29/10).
Ja, det vore kanske bättre. Även om man, som Sjöstedt, ser ett värde i att kommunen eller staten äger bolag hindrar inte det att dess styrelser tillsätts på samma sätt som privatägda bolags – det vill säga utifrån kompetens och sammansättning. Styrelsen skulle fortfarande svara inför kommunfullmäktige, som ställer upp ägardirektiv för bolaget. Utifrån dessa skulle sedan styrelsen på ett professionellt och kunskapsbaserat sätt bistå vd:n att driva bolaget på bästa sätt. På sätt och vis är det av ännu större vikt att ett kommunalt bolag sköts på det sättet eftersom det är
kommuninvånarna som drabbas om bolaget missköts.
De kommunala bolagen hamnar i en osund gråzon mellan förvaltning och näringsliv. Arbetet ska vara opolitiskt men är det – förstås – ändå inte. Ofta byts styrelseledamöterna ut alla på en gång, vilket kan drabba kontinuiteten i bolagets styrning. Risken för luckor gällande kunskap och kompetens är överhängande när den politiska tillhörigheten avgör vem som ska få plats i styrelserummen. Ändå går trenden mot att fler kommunala bolag bildas, utan att det att det ligger i kommuninvånarnas intresse. I Linköping hyr till exempel Lejonfastigheter ut lokaler till skolan till marknadsmässiga priser. Lejonfastigheter är ett kommunalt bolag som alltså har kommunen som kund. Samtidigt sitter samtliga styrelseordförande i de kommunala bolagen i Linköpings kommunfullmäktige.
Det bästa vore att de kommunala bolagen såldes och professionellt tillsatta styrelser fick sköta verksamheten. Anser den politiska ledningen, som i Linköping är i borgerlig majoritet, att det kommunala ägandet bör kvarstå finns ändå möjligheten att låta proffs styra, på politiskt beslutade direktiv. Det vore skäligare än nuvarande diffusa ordning.