Minns fiaskot i röstningsförfarandet i oktober. Oppositionen hade samlat sig för att riva upp och fälla en post i regeringens budget. En mycket kontroversiell sak, på flera sätt, som misslyckades. Vänsterpartiet missade att kvitta ut partiledare Jonas Sjöstedt som inte fanns på plats. Socialdemokraternas gruppledare Mikael Damberg och partikollegan Carina Hägg kom försent. Oväntat vann alltså Allianspartierna omröstningen med en enda röst.
Det pinsamma nederlaget har emellertid inte avskräckt den samlade oppositionen. I dag, dagen efter att budgetramarna för 2014 antagits i riksdagen, väntas S, V och MP tillsammans med SD att väcka ytterligare ett utskottsinitiativ som går ut på samma sak som det förra: att stoppa höjningen av gränsen för statlig skatt. För den mindre budgetposten på 3 miljarder kronor, är S villigt att bryta en lång budgettradition som partiet självt lutat sig emot i regeringsställning. Fredrik Olovsson (S), vice ordförande i finansutskottet, med flera, påpekade i en debattartikel i Svenska Dagbladet i går att ”praxis i svensk politik är att regeringar verkar med ett starkt parlamentariskt stöd” vilket regeringen ”inte brytt sig om” att skaffa sig den här gången.
Nej, och inte heller vid den förra budgetpropositionen, eller den förrförra, eller den innan det. Med rådande riksdagsordning har det fungerat ändå.
Det är intressant hur nogräknade S är. Utan kalkylerandet att få med SD i båten hade oppositionen aldrig kunnat ro den i land. Sett till sakargumentet, att regeringen ”lånar” för att sänka skatten för dem som har det bäst ställt, rätar det inte i närmelsevis ut frågetecknen kring S envishet. Att arbetslösheten är det största hotet mot välfärden, är samtliga riksdagspartier överens om. Men hur många miljarder de än vill ”investera i jobb”, så är det företagen inom den privata sektorn som står för de viktigaste och varaktigaste investeringarna.
I ett av de senaste numren av ”Ekonomisk debatt” tittar Björn Falkenhall, senioranalytiker vid Tillväxtanalys, och Dan Johansson, professor i nationalekonomi, på det svenska företagsklimatet ur ett internationellt perspektiv. De visar att Sverige har bland de bästa förutsättningarna i världen för växande företag, men inom tre områden skulle reformer för att underlätta mer för företagandet behövas: minskad statlig inblandning, mindre strikt arbetsmarknadslagstiftning samt – sänkta inkomst- och kapitalskatter. Författarna tar värnskatten som exempel på en skatt som är skadlig för ekonomin – samtidigt som den inbringar små inkomster till statskassan. Ett borttagande av värnskatten skulle förmodligen leda till oförändrade eller till och med ökade skatteintäkter, bedömer de.
Värnskatten har regeringen inte vågat röra, av rädsla för att oppositionen skulle reagera precis så som den gör mot den höjda gränsen för statlig skatt. Lyckas S och övriga i oppositionen med sin budgetkupp, är alltså inte bara osäkerheten för framtida regeringar att beklaga. Den för svenska företagare är minst lika sorglig.