Hundra år har gått sedan Allmänna valmansförbundet bildades. I dag heter partiet moderaterna. Vid ett seminarium i helgen diskuterades högerpartiets idé-utveckling, från nationalism till internationalism. På plats på seminariet fanns företrädare för partiets gamla garde, med Carl Bildt och Per Unckel i spetsen.
Från att ha varit ett parti "för de samhällsbevarande krafterna" har moderaterna med Bildts ord blivit "den främsta samhällsförändrande kraften".
Att moderaterna definitionsmässigt har rätt, att partiet företräder de åsikter som är i fas med den moderna tiden, har varit ett bärande tema i dess alltid lika självsäkra agitation under de senaste två decennierna. "På 80-talet kände vi skakningarna i marken av det som var på väg", berättade Carl Bildt. Han beskrev hur moderaterna därefter fortsatt att ta upp sådant som "varit på väg": "Valfrihetsrevolutionen i välfärden, anslutning till europeiskt samarbete och kanske så småningom en strävan efter en federativ framtid."
Men känner moderaterna "skakningarna i marken" av det som är på väg i dag? Att Bildt inte gör det är uppenbart: "Strävan efter en federativ framtid" är inte vad som utmärker ett Sverige som nyss levererat ett rungande nej till mer av europeisk överstatlighet, inte heller de moderata väljarna. Det visade Sifoundersökningen häromdagen: fyrtiotvå procent av m-väljarna säger i dag nej till euron.
Uppenbart är att den nuvarande moderatledningen är lika dålig som Carl Bildt på att känna av skakningarna i marken.
Vid moderaternas partiråd i fredags gick partiledaren Fredrik Reinfeldt till angrepp på statsminister Göran Persson som han påstår "flörtar med främlingsfientliga" genom att föreslå övergångsregler för den fria invandringen från Östeuropa. Reinfeldt vill ha öppna gränser - och stramare bidragssystem.
Det är ett uttryck för en medveten moderat strategi, presenterad redan i idéplattformen "Land för hoppfulla" 1997, att använda gränslöshet som en murbräcka mot arbetsrätt och välfärdssystem. Det är alltså klassisk intressepolitik - till gagn för de intressen som moderaterna vill företräda - som förkläs i en skenbart idealistisk, retorisk dräkt.
Men moderaterna hamnar likafullt i en intressekollision. Det är inte så självklart att partiet endast skall företräda ett snävt ekonomiskt, övre medelklassintresse. Flera av ombuden vid fredagens partiråd vittnade således om att det också i de egna leden finns stor förståelse för regeringens politik. "Övergångsregler är en större fråga än vi tror", sade ett ombud som varnade för att Göran Persson kommer att vinna denna debatt. Fredrik Reinfeldt slår emellertid dövörat till. "Det är möjligt att Göran Persson får några procent extra i Sifo, men sover han gott om nätterna?", löd Reinfeldts replik.
Den ensidiga internationalism som gamla och nuvarande moderatledare stoltserar med, som kommer till uttryck i pläderingen för EMU, Europas förenta stater och för omedelbar, fri invandring från Östeuropa, kommer dock snarare att kosta moderaterna själva deras nattsömn framigenom. Moderaterna må för närvarande ligga kvar på en hyfsat hög nivå i opinionsmätningarna, men det faktum att partiets ledning inte känner av "skakningarna i marken" bäddar för andra siffror.
Det är ingen gammaldags nationalism av högersnitt som behövs, men väl däremot en helt annan känsla för gemenskapen Sveriges betydelse. Mauricio Rojas, riksdagsman för folkpartiet, skriver i en liten skrift som ges ut i dagarna om en saknad efter en starkare gemenskap som inte kan ignoreras.
Rojas pekar på att folkomröstningen om euron i själva verket var första akten i en ny typ av politiska konflikter som splittrar de gamla partierna, trotsar blockgränserna och skapar nya och oväntade allianser. Det kraftigt ökade euromotståndet bland borgerliga väljare illustrerar just detta. "Den 14 september segrade vår gemenskapslängtan på ett sätt som manar till eftertanke", skriver folkpartisten Mauricio Rojas.
Moderaternas oreserverade "gränslöshet" och dövhet för gemenskapskänslans yttringar vittnar i stället om en olycklig dogmatism.