Mutor, korruption, penningtvätt. Att bli förknippad med sådant skumrask stärker knappast något bolags varumärke. Inte konstigt att Telia Sonera slår ifrån sig. Men turerna kring den svenska telekomjättens affärsäventyr i österled ter sig onekligen besvärande. För att komma in på mobilmarknaden i den tidigare Sovjetrepubliken Uzbekistan har Telia Sonera lierat sig med ett minst sagt dubiöst brevlådeföretag i Gibraltar (Takilant) och betalat cirka 1,7 miljarder kronor till dess ägare, bland andra en 25-årig kvinna som är kompis med den uzbekiske diktatorns dotter. Tydligen en bra kontakt om man vill ha en lukrativ 3G-licens fixad i landet.
Några etiska synpunkter på Takilants metoder hade uppenbarligen inte Telia Sonera, de pröjsade bara och var nöjda.
Annat var det dock med Riksenheten för korruption, som häromveckan beslutade att frysa Takilants tillgångar i Nordea efter misstankar om grovt mutbrott och penninghäleri. Även om Telia Sonera förnekar egen kriminalitet, reser förstås bolagets omdöme i valet av affärsparter allvarliga frågor. Det är inte precis några små belopp Telia Sonera slussat över till Takilant, borde man då inte vinnlagt sig om bättre kontroll? Var det enbart av naivitet och godtrogenhet som gjorde att vårt gamla Televerk hamnade i den här soppan?Det är faktiskt lite svårt att tro. Telia Sonera har medvetet inriktat sin expansion på flera starkt kontroversiella marknader där det krävs hårdhudade affärsmän av det mindre nogräknade slaget. Enligt analyser som Dagens Industri nyligen gjort består hela koncernens ekonomiska tillväxt av verksamheter i diktaturländer som Uzbekistan, Azerbajdzjan, Kazakstan och Vitryssland. Värdet på dessa kontrakt uppgår till ungefär 40 miljarder kronor. På "mogna" marknader som i Norden och Västeuropa går det sämre. Det är helt enkelt i tyrannierna som pengarna finns och det är dit Telia Sonera styrt sina steg för att kunna håva in vinsterna.
Moraliskt sett är det givetvis inte oproblematiskt. För att kunna etablera sig i diktaturstaterna har Telia Sonera cyniskt accepterat att samarbeta med regimernas säkerhetstjänster, vilka fått tillgång till telesystemen i syfte att övervaka, spåra och tysta inhemska oppositionella. Vämjeligt är ett milt ord i sammanhanget. Än värre är att det skett med den svenska regeringens goda minne. Staten äger ju 37 procent av Telia Sonera och har därför ett tungt ansvar, men slappheten har varit rent skandalös. Det bästa vore förstås om regeringen sålde rubbet av sitt innehav. Tyvärr går det inte. En ohelig riksdagsallians av S, MP, V och SD stoppade förra året ytterligare försäljningar av statens Telia-aktier. Därmed står även dessa partier med skammen. Vad betyder väl affärsmoral och mänskliga rättigheter så länge Telia Sonera levererar vinst till statskassan? Någon vacker historia är det inte.