Östersjön är ett av världens mest förorenade hav, med världens största sammanhängande yta av död havsbotten.
Det påminns vi om i sommartider när algblomningen förstör badglädjen för många östgötar. Corren ägnar en artikelserie åt frågan (24/7-26/7).
Trots det kritiska läget fortsätter länderna kring Östersjön att pumpa ut 1,4 miljoner ton kväve i vattnet varje år. Och stora mängder fosfor därtill.
I en debattartikel i Corren (23/7) skriver miljöminister Andreas Carlgren (c) om hur viktigt det är med internationella överenskommelser om att begränsa utsläppen i Östersjön. Och han lovar att havsmiljön kommer att vara en prioriterad fråga under Sveriges ordförandeskap i EU 2009.
Men Carlgren får ursäkta - det räcker faktiskt inte. Det krävs en tydligare agenda från regeringens sida.
Helsingforskommissionen arbetar med dessa frågor sedan tre decennier. Den första konventionen om att skydda Östersjön skrevs under redan 1974 av samtliga kringliggande länder.
Så sent som i november 2007 skrev de berörda staterna under en handlingsplan för Östersjön, där man är överens om vilka målsättningarna för det fortsatta miljöarbetet ska vara.
Problemet är att de nationella utsläppskvoter som handlingsplanen anger är preliminära och att sanktioner saknas. 2010 kan kvoterna komma att förhandlas om. Det är inte svårt att se framför sig hur exempelvis Polen, vars jordbruk står för en mycket stor andel av utsläppen, kommer till förhandlingarna 2010 och beklagar att man inte lyckats uppfylla sina goda intentioner.
Miljörörelsen hävdar att de mål och kvoter som har satts upp inte är tillräckligt radikala.
Å andra sidan säger svenska bönder att de inte klarar att reducera kväveutsläppen mer. De menar att målet som Sverige antagit om en minskning med 21 000 ton fram till år 2016 inte går att nå. Tror någon att danska, polska, ryska eller estniska bönder har en mer optimistisk inställning?
Här ligger det största problemet. Dels är jordbruksindustrin en stor nationell sektor med goda påtryckningsmöjligheter. Dels är behovet av livsmedel obestridligt. Om det varken finns tekniska lösningar, politisk vilja eller sanktionsmöjligheter - hur tänker sig då Carlgren att Sverige ska lyckas driva frågan framåt? Det förblir oklart.
Om Carlgren vill förtydliga sin agenda kommer här några förslag:
* Ett omedelbart förbud för tvättmedel med fosfater i samtliga Östersjöländer. Som det nu är har länderna fram till 2016 på sig att driva igenom förbudet. Varför?
* Bindande utsläppskvoter för Östersjöländerna, med kraftfulla sanktioner för det land som inte uppfyller målen.
* Ett omfattande forskningsprogram kring alternativa odlingsmetoder, som kräver mindre konstgödsel.
* Koppla EU:s jordbruksstöd till betydligt hårdare miljökrav.
Dessa åtgärder är inte nödvändigtvis de bästa, eller de enda. Men om Carlgren vill att Sverige ska driva arbetet med Östersjöns miljö framåt måste han våga konkretisera sig.