I går trädde lagar i kraft som låtit vänta länge på sig. Sådana som skyddar den vanlige medborgaren från stöld och övergrepp. Nej, det handlar inte om våldsbrottslighet. Det handlar om de jättelika tjuvar som kallas karteller.
Svensk konkurrenslag har varit (och är i stora delar fortfarande) beklämmande mesig. I många år har det praktiskt taget varit fritt fram för kartelliknande uppgörelser i många branscher. Men på senare år, förmodligen som en följd av EU-inträdet, har en tillnyktring börjat märkas.
Det handlar om skärpningar på flera sätt. Av någon märklig anledning har hittills inte privatpersoner som drabbats av karteller kunnat begära skadestånd för de överpriser de tvingats betala. Men nu skall de inte bara kunna gå till domstol utan även få det lättare att gå samman och föra grupptalan. Preskriptionstiden skall också förlängas från fem till tio år, något som ofta är ett måste för stora och komplicerade konkurrensmål som inte sällan processas i flera år.
Myndigheterna skall också få ökade möjligheter vid tillslag för att säkra bevis. Inte bara misstänkta företags lokaler utan även deras chefers hem skall kunna bli föremål för plötsliga undersökningar.
Men, som sagt, frågan är varför dessa självklarheter låtit vänta på sig fram till nu. Mycket beror sannolikt på att Sverige sedan gammalt har ett klent rättsligt skydd för den enskilde individen. Det handlar inte bara om den traditionellt svaga positionen gentemot staten, utan faktiskt också mot de stora elefanterna inom näringslivet. Alla tecken på att denna ordning är på väg att luckras upp är mer än välkomna.