Skatterna ser ut att bli en av huvudfrågorna i valrörelsen 2006. Regeringspartiet med statsminister Göran Persson och finansminister Pär Nuder i spetsen signalerar för höjda skatter. Att ersätta värn-skatten med en vårdskatt är ett av de alternativ som socialdemokraternas skattepolitiska arbetsgrupp ska undersöka.
Borgarna går naturligtvis i taket. De levde i tron att begreppet "skattehöjning" var utrensat ur den politiska jargongens garderob. Och så fylls tv-rutan och radioapparaten av framträdande socialdemokrater som sjunger skattehöjningens lov. Inte konstigt att Fredrik Reinfeldt (m) ser lång ut i ansiktet.
Majoriteten av väljarna nickar dock bekräftande när Persson och Nuder vevar det nysmorda skatthöjarpositivet. Höjda skatter är inget skräckscenario för vanligt folk -- inte så länge skattemedlen används till rätt saker. Socialdemokraterna har allt att vinna på att göra valet nästa år till en kraftmätning om skatternas betydelse för de offentligt finansierade verksamheterna. Exemplet med värnskatten -- den statsskatt som de bäst avlönade betalar -- är pedagogiskt och ideologiskt riktigt. Statsminister Göran Persson dillade för ett tag sen om höjda kommunalskatter, men det valet bör socialdemokraterna avstå. Det strider mot principen om skatt efter bärkraft och uppmuntrar inte folk med låga inkomster att jobba mer.
-- De rika måste avstå mer, sa finansminister Pär Nuder nyligen, och det var som en försvunnen dimension plötsligt kom till rätta i politiken. Ända sedan det galet nyliberala 1990-talet har vi itutats att "skattetrycket" för de välbeställda måste sänkas. Annars flyttar de, eller slutar knega. Nu, äntligen, får de fula orden ("höj skattetrycket") sägas. Dock inte på borgartidningarnas ledarsidor. Där härskar fortfarande de ekonomiska teorier som kapsejsade därför att de inte tålde att konfronteras med verkligheten. Drämmer socialdemokraterna till med skattehöjarvapnet av taktiskt strategiska skäl? För att flytta uppmärksamheten från alla så kallade affärer? Det ligger säkert något i det, men än viktigare är att partietablissemanget äntligen rätt avlyssnar de strömningar som finns i folkdjupet. Alltid något, sa han som fick se Tjällmo.