Allianspartierna och Socialdemokraterna framstod som eniga i hur terrorism ska förebyggas och bekämpas, och att det ibland krävs åtgärder som kränker människors personliga integritet.
Miljöpartiet sade nej till alla former av integritetskränkningar. Vänsterpartiet antydde att Sveriges utrikespolitik har betydelse för terrorism i landet och hävdade att enda botemedlet mot terror är utsuddade ekonomiska klyftor genom höjda bidrag.
Men inget av dessa läger lyckades tydliggöra vad Jimmie Åkesson egentligen sade. Åkesson har nämligen lärt sig av tidigare klavertramp. Att SD inte betraktar muslimer som kollektivt medskyldiga till terrorism påpekade han både i gårdagens riksdagsdebatt och i sin debattartikel i DN i förrgår.
Nu lyfter Jimmie Åkesson i stället fram islamism som det stora hotet. Genom medveten luddighet - han använder orden "islamist", "extremist" och "terrorist" som synonymer - skapar han bilden av att islamism och terrorism är samma sak, och han knyter ihop säcken med en retorisk fråga: "Det handlar om några få muslimer som är beredda att begå terrorbrott, men vi vet inte hur stort stödet är".
Det är märkligt att ingen försökte bemöta detta, en dag när högtidstalen om vår åsikts- och yttrandefrihet stod som spön i backen. Islamism är nämligen inte synonymt med terrorism, utan en politisk inriktning. Det är en politisk inriktning som de flesta av oss tycker mycket illa om, men precis som man får hysa kommunistiska eller nazistiska åsikter och opinionsbilda för dessa i Sverige så får man göra det med islamistiska åsikter. Det är först när kommunisten, nazisten eller islamisten hetsar mot folkgrupp eller tar till våld som hon blir en brottsling.
Fajten mot islamism måste i stället ske genom fri opinionsbildning där argument får brytas mot varandra, och där har Åkesson sin enda poäng: En sådan fri debatt gynnas inte av att den som kritiserar islamism stämplas som islamofob. Å andra sidan gynnas den inte heller av att islamisten stämplas som terrorist. Alla muslimer är inte islamister, och alla islamister är inte terrorister.
Frågan om integritetskränkande åtgärder är också viktig. Även om det är fritt fram att hysa islamistiska, höger- eller vänsterextrema åsikter i Sverige så är det i dessa grupper det är troligast att hitta blivande terrorister. Därför bedriver säkerhetspolisen spaning och kartläggning, vilket är motsägelsefullt i ett land med åsiktsfrihet och valhemlighet. Denna känsliga balansgång mellan säkerhet och integritet förenklas inte av Åkessons idéer om att kartlägga alla islamister. Det ökar snarare risken för att islamister sluter sig, känner sig förföljda och radikaliseras till de terrorister som Åkesson hävdar att de redan är.