Till vardags är miljöpartiet ett parti som alla andra. Bortsett från några smarta finter och utpressningsmanövrar efter förra valet har mp lagt sig ganska platt och blivit ett vanligt stödparti åt socialdemokraterna. De professionella miljöpartistiska politikerna bär gärna kofta och skägg, men i övrigt är de lika slipade som politiker i allmänhet.
Men så en gång om året slår det ursprungliga, maskrosvilda och utopistiska miljöpartiet ut i full blom igen. Det hålls partikongress och då är det fritt fram för bisarra motioner och verklighetsfrämmande beslut. Årets kongress har just avslutats och då beslutades om ny fräsig inledning till partiprogrammet. Bland annat ska där stå att tillväxt i konventionell mening inte är möjlig eller eftersträvansvärd.
Formuleringen är löjeväckande. Det är ju just när begreppet används i sin konventionella mening som tillväxt är fullt möjlig, vilket tydligt framgår av det senaste århundradets världshistoria.
På andra sätt innebär miljöpartiets kongressbeslut en tillnyktring i förhållande till partiledningens linje. Exempelvis röstades alla förslag om tvångsdelning av föräldraledigheten ned. Helt i enlighet med viljan hos större delen av Sveriges befolkning.
Här får vi en blixtbelysning av mötesdemokratins för- och nackdelar. Den dämpar en viss typ av politisk radikalism som saknar förankring hos folket. Men den lämnar också fältet fritt för hejdlöst önsketänkande, där det verkar möjligt att rösta om allt mellan himmel och jord, även rena faktaförhållanden.
Miljöpartiets partiledning och professionella politiker verkar inte bekymra sig över detta. De vet att när kongressen väl är över och gräsrötterna har haft sitt roliga, då fortsätter allt som förr. I år gjorde ledningen ett försök att begränsa kongressandet till vartannat år. Men det stoppades så klart i omröstningen. Så lätt släpper inte kongressdeltagarna ifrån sig sitt årliga nöje.