Utifrån antagandet att en ung skolkare aldrig slutför sin skolgång utan hamnar i livslångt utanförskap landar prislappen på 12-15 miljoner kronor. Då har ekonomerna räknat på att samhället måste försörja skolkaren, samtidigt som samhället går miste om skolkarens produktionsförmåga (Svenska Dagbladet 31/8).
Många vänder sig mot den ekonomiska synen på människor. Det är obehagligt att prata om ungdomar som kanske lider av mobbning eller skolsvårigheter i termer av "förlorad produktionsförmåga". Men kanske är det nödvändigt.
Skolk är ett allvarligt problem, även utan prislappar. Dels finns risken för livslångt utanförskap, som är en mänsklig tragedi minst lika mycket som en samhällsekonomisk minuspost. Men även de personer som senare lyckas reparera skadan efter ungdomsskolk blir lidande: De ligger efter sina jämnåriga och måste slåss mot bilden av sig själva som hopplösa skolkare.
Tidigare studier visar dessutom att skolkare oftare än icke-skolkare fastnar i kriminalitet och drogberoende.
Men trots att riskerna är kända hamnar skolkare ofta mellan stolarna. Det har sannolikt många orsaker.
I skolvardagen märks närvarande problemelever mer än skolkare, som inte stör någon. Finns det dessutom inga tydliga rutiner för kontakt med hemmen kan det ta tid innan föräldrar får veta att deras barn skolkar: En ensam lärare med ansvar för 25-30 elever kan inte bara lämna klassrummet för att försöka ringa hem till den som saknas.
Att föräldrarna vet räcker inte heller alltid. Föräldern kanske kan se till att barnet kommer till skolan på morgonen, men sedan? De flesta har jobb att sköta och ingen möjlighet att stanna och vakta sina barn. Och om barnet mår psykiskt dåligt i skolan är tvång ingen självklarhet, särskilt inte om föräldern upplever att skolan viftar undan problemen. Skolverkets kartläggning visar att skolor och föräldrar ofta har olika uppfattningar om vad skolk beror på. Medan skolorna anger sociala och psykosociala problem eller svagt stöd hemifrån, svarar föräldrarna bristande stödinsatser från skolan och/eller kränkande behandling. Då är det svårt att samarbeta om en lösning.
Ytterligare ett problem är att skolkdebatten ofta blir polariserad. "Batonggänget", som tror på disciplinåtgärder, ställs mot "socialgänget", som vill se mer stöd och anpassning. Men båda delarna behövs. Disciplinåtgärder kan bryta ett färskt skolkbeteende, medan stöd och anpassning är nödvändigt om skolket beror på skolsvårigheter eller mobbning.
Det viktigaste är ändå att vuxenvärlden ser skolkarna och agerar för att stoppa skolket. Då kan en prislapp vara mycket effektiv. När resurserna är knappa kan de mänskliga skälen för att arbeta mot skolk "glömmas bort", men inte en prislapp på 12-15 miljoner. Därför fyller nationalekonomernas beräkning en funktion - hur obehaglig den än är.