Datainspektionen (DI) drar i handbromsen när det gäller skolornas kameraövervakning inomhus.
Efter att ha granskat sju skolor med sammanlagt 180 kameror och kommit fram till att 179 av dem används på sätt som strider mot personuppgiftslagen tvingar DI skolorna att stänga av kamerorna dagtid. Då beslutet är vägledande måste alla andra skolor som har kameror inomhus också se över sin övervakning.
Sedan 2005 har antalet skolor med kameraövervakning inomhus ökat från 8 till över 20 procent. Mer än var femte skola har numera kameror i korridoren, klassrummen eller på toaletterna. Det är en ökning med 150 procent på bara några år. Bland de skolor som ännu inte satt upp kameror funderar mer än var femte på att göra det.
Till skillnad från kameror som sätts upp utomhus, på allmän plats, krävs inget tillstånd från länsstyrelsen för att göra det inomhus. Det är upp till skolornas ansvariga att avgöra. Det är dock inte fritt fram att övervaka överallt och hela tiden. För att en skola ska få övervaka ska det finnas ett övertygande behov, exempelvis risk för skadegörelse och stöld. Men samtidigt får övervakningen inte medföra att den personliga integriteten kränks.
Det säger sig själv att den balansgången inte är helt enkel. Men enligt DI beror de många olagliga kamerorna inte på den svåra balansgången mellan behovet av övervakning och värnandet av integriteten. I stället handlar det om slentrian; om att kameror sätts upp oavsett om det förhindrar skadegörelse och stölder eller inte. Dessutom tycks få skolor fråga sig om det finns andra, mindre integritetskränkande, lösningar.
Detta leder, vilket DI mycket riktigt påpekar, till att ungdomar blir avtrubbade. Den ständiga övervakningen i skolan och på många andra ställen gör att de redan i tidig ålder lär sig acceptera och leva med övervakning. De elever som har tillfrågats i medierna efter DI:s ingripande ger också uttryck för den här avtrubbningseffekten. Gång på gång påpekar de att de inte har något emot att övervakas.
Men att eleverna inte känner sig kränkta är inget argument för skolorna att inte ta DI:s kritik på allvar. Ansvaret för att värna integriteten ligger på skolorna.
Skadegörelse och stölder är ett stort problem på många skolor. Och i de fall där kameraövervakning kan förhindra skadegörelse och stölder utan att kränka elevernas integritet ska den vara tillåten. Men det förutsätter att alla andra lösningar har provats.
Slentrianmässig övervakning, däremot, ska motarbetas. DI gör därför helt rätt i att dra i handbromsen.
För att underlätta balansgången mellan behov av övervakning och värnandet av integriteten måste reglerna för kameraövervakning bli tydligare. Det håller redan en statlig utredning på att jobba med, vilket är utmärkt. I uppdraget ingår också att ta ställning till om den tillståndsplikt som gäller för kameror på allmän plats bör utökas till att omfatta skollokaler. Med tanke på resultatet av DI: s granskning är det förmodligen ingen dum idé.