Så avslutar Per Kornhall, undervisningsråd vid Skolverket, sin varning om att Sverige inte längre har en skola för alla (DN Debatt 17/3).
Kornhall har rätt i att skolsystemet har blivit segregerat och att föräldrarna har fått stor betydelse för barns skolresultat. Men han har fel när han lägger skulden på det fria skolvalet.
Ändå beskriver Kornhall hur hans egen myndighet har varit medskapare till den segregerade skolan. Skolverket har drivit igenom att skolan ska ta efter förskolepedagogikens lek- och lustprincip. Målmedvetet arbete ansågs plötsligt föråldrat. Skolverket har också fram tills nyligen bekänt sig till den postmoderna kunskapssynen; eftersom vi inte vet vilka kunskaper som står sig i framtiden spelar det ingen roll vad skolorna lär ut. Tillsammans med många kommunpolitikers närmast religiösa tro på internets välsignelse har detta ofta lett till en slapp och kravlös skola där det viktiga är att eleverna har trevligt. Behöver de kunskaper i framtiden kan de ju kolla på internet!
Samhällsutvecklingen har också bidragit. Individualismen utmanar sammanhållningen i stort men också den sammanhållna skolan. Den uppluckrade arbetsmoralen tvingade fram förändringar av arbetslöshets- och sjukförsäkringarna, men märks också i klassrummen. Den naiva övertygelsen att nytt alltid är bättre än gammalt ledde till rivningshysteri i många stadskärnor, men gjorde också att en generation inte fick lära sig multiplikationstabellerna.
Tillsammans har dessa skol- och samhällsförändringar fått skolan att förlora all auktoritet. I dag ser många skolan som en serviceinrättning som ska vara trevlig. Om eleverna efter nio ansträngningsbefriade och trevliga år inte får godkända betyg - ja, då anmäler man skolan till Skolverket.
Med den här utvecklingen ökar föräldrarnas betydelse. Endast föräldrarna kan i dag förmedla att skolan är viktig, att kunskaper kräver arbete och ansträngning. Lärare som försöker blir överröstade av "skolexperter" som säger att det viktiga är att ha kul.
Det fria skolvalet är alltså inte orsaken till den segregerade skolan. Tvärtom är det räddningen för ambitiösa familjer i till exempel Rosengård, som kan välja en bättre skola än den närmaste.
Det stora sveket är att skolor som Rosengårdsskolan, där ungefär hälften av niorna blev underkända i svenska, matematik och engelska i våras, får finnas kvar. Kornhall liksom många andra skoldebattörer jämför den svenska skolan med den överlägsna finska, utan att nämna att Finland har en lägre andel invandrarelever än Sverige. Men finländarna har också en annan omsorg om sina invandrarelever. De diskuterar en begränsning av andelen invandrarelever till högst 30 procent per skola, för att säkra att barnen lär sig det nya språket. Det vore klokt att utan skygglappar överväga sådana förändringar i stället för en återgång till den rigida närhetsprincipen, som skapar skolor präglade av bostadssegregation.