Vi står inför en rad helger och skolavslutningarna närmar sig med stormsteg. Med andra ord är det dags för årets häftigaste fyllefester. Många ungdomar alkoholdebuterar just vid dessa tillfällen. Inga pekpinnar, ingen skrämselpropaganda och inga moralistiska brösttoner kan förhindra detta.
Sveriges alkoholpolitik har hamnat i stöpsleven sedan flera grannländer sänkt spritskatten och införselreglerna liberaliserats så till den grad att det går att införa praktiskt taget obegränsade mängder vin, sprit och öl. Något som också utnyttjas av många svenskar.
De politiska partierna och deras företrädare har hamnat i en rävsax. Få vill sänka den jämförelsevis höga alkoholskatten, men inser att det i längden är ohållbart att hålla fast vid en skattenivå långt över den i till exempel Danmark och Finland.
Sänkt alkoholskatt medför utan tvivel ökad konsumtion, och ökad konsumtion leder till för samhället kostnadsdrivande ohälsa och kriminalitet. I alkoholens spår utspelas också ett otal sociala katastrofer där barn far illa.
En alkoholskatt på nuvarande nivå ökar sprithandeln över gränserna. Redan nu står det klart att den som reser till Finland, Danmark eller till någon av baltstaterna passar på att göra verkligt stora inköp, och med ett stort spritförråd inom hemmets väggar ligger det nära till hands att dricka mer och oftare.
Därtill kommer att en oförändrad alkoholskatt i Sverige kan utvecklas till ett hot mot Systembolaget, vars existens vi måste slå vakt om, oavsett i vilken riktning alkoholpolitiken ska förändras. Systembolaget är en garanti för ett bra sortiment, kunnig personal och en viss kontroll över vilka kunderna är.
Folkpartiet har fått ta emot mycket stryk för sitt förslag till halverad alkoholskatt för att stoppa massinförseln från utlandet. Och visst är det som att svära i kyrkan att föreslå åtgärder som sänker vin- och spritpriserna i Sverige.
Även regeringens utredare, Kent Härstedt (s) , förordar sänkt alkoholskatt. Socialdemokraterna slits mellan principer och pragmatism, men kommer med stor sannolikhet att tvingas se den bistra sanningen i vitögat och följa våra grannländers exempel och justera spritskatten nedåt.
Den stora, den viktigaste frågan i sammanhanget, är då hur vi ska hantera det tilltagande fylleriet och dess oönskade konsekvenser.
Att förbud och moralkakor är en misslyckad metod känner vi till, eftersom sådana metoder hittills inte har avhållit särskilt många från att supa sig fulla och ägna sig frekvent åt drickande. Hur många människor bryr sig om nykterhetsrörelsens puritanska budskap eller lyssnar på Folkhälsoinstitutets dystra profetior? Hur många avhåller sig från att dricka på grund av skrämselpropaganda?
Svaret ger sig självt. Folkhälsoinstitutet och nykterhetsrörelsen har inte lyckats fånga den rätta tonen, ta det rätta greppet, för att åstadkomma ett uns av den genomgripande folkupplysning som krävs för att varje enskild individ ska bli medveten om riskerna och kunna ta ansvar för sitt drickande.
Ungdomar måste på ett åskådligt och rakt sätt göras uppmärksamma på vad som händer med deras kroppar och kroppsliga funktioner om de griper varje tillfälle att häva i sig alkohol. Vuxna behöver också en rak information om att de har ett ansvar att utgöra bra förebilder för sina uppväxande barn.
För allas vårt bästa måste dessutom alkoholen och drickandet avglamouriseras. Det finns inget tjusigt eller charmigt i att uppträda berusad och okontrollerat.
Det är en utopi att det skulle kunna gå att göra hela svenska folket till nykterister. Den drömmen lever nog bara hos de verkligt fanatiska nykterhetsivrarna. Om vi kan komma så långt som till att flertalet har måttlighet som mål i sitt drickande skulle det vara ett stort steg framåt.