Att promenera genom ett grönområde eller en stadspark i valfri svensk stad dagen efter en stor utomhusbegivenhet, som till exempel valborgsmässoaftonen eller en försommarpicknick, innebär allt för ofta ett vadande genom pizzakartonger, engångsgrillar och aluminiumburkar. Det är för de allra flesta en ytterst otrevlig upplevelse. Frågan är varför vi tar så illa vid oss av nedskräpade miljöer oavsett om det är i naturen eller i bebyggt område.
Ett enkelt svar skulle därför vara att det bryter mot den outtalade överenskommelsen - den norm - som säger att det är fel att skräpa ner offentliga miljöer. Ny forskning visar dessutom att nedskräpning och skadegörelse på offentliga platser påverkar oss mer än vi anar. I senaste numret av tidskriften Axess (5:2012) redogör statsvetaren Johan Tralau för vad tre nederländska forskare har kommit fram till: Genom psykologiska experiment på ovetande försökspersoner har forskarna undersökt hur vår förmåga till altruism, tillit och gemensam ansvarskänsla påverkas i nedskräpade respektive rena miljöer.
I ett experiment sattes reklamblad fast på försökspersonernas cyklar som stod parkerade vid en ren vägg. Försöket upprepades en andra gång, men då hade forskarna låtit väggen bli nedklottrad. Resultatet var anmärkningsvärt. En tredjedel av cyklisterna vid den rena väggen valde att slänga reklambladet på marken i stället för att ta med det till en papperskorg. Vid den nedklottrade väggen var det dubbelt så många som släppte pappret fritt för vinden.
Experiment efter experiment pekade åt samma håll. I miljöer som präglades av nedskräpning, skadegörelse eller allmän oordning visade de ovetande försökspersonerna mindre ansvarskänsla för den gemensamma offentliga miljön. Det tycks onekligen som att vårt intresse för att upprätthålla vedertagna normer om att inte skräpa ner minskar på de platser där det är uppenbart att den typen av normbrott redan är begångna.
En liknande studie, som Tralau också redogör för, påvisar något än allvarligare; hur tilliten mellan människor med olika etnicitet försämras i stökiga miljöer. På en tågstation, som på grund av strejk inte städats på länge, bad forskarna försökspersonerna fylla i en enkät samtidigt som de satte sig ner på en bänk. På bänken var en svart och en vit person utplacerad. Experimentet genomfördes sedan en andra gång när städstrejken var över och stationen var ren.
Resultatet var iögonfallande. I den skräpiga och oordnade miljön satte sig försökspersonen regelmässigt längre ifrån personen av motsatt hudfärg än i den städade miljön. Människans sämre sidor tar uppenbarligen mer plats i miljöer som vi finner otrevliga.
Att ta med sitt glasspapper till soptunnan gör alltså inte bara att vår offentliga miljö ser trevligare ut. Det är en god gärning och en viktig pusselbit i byggandet av ett bättre samhälle.