Kommuner och landsting kommer att göra ett bra resultat i år. Den senaste bedömningen antyder att det handlar om cirka 20 miljarder kronor i överskott. Utfallet skiftar givetvis från län till län och kommun till kommun. Extra statsbidrag, engångsintäkter, besparingar och mer skatteintäkter än planerat är de viktigaste förklaringarna.
Ett antal kommuner klarar inte balans i sina budgetar, trots stora tillskott från staten de senaste åren. Så var det även när konjunkturen var som hetast för ett par år sedan. Det finns inget samband mellan att vara liten och att ha bräcklig ekonomi. Det är andra faktorer som avgör. Flera av dem har politiken svårt att påverka.
Ytligt sett ser det således lovande ut. Men det finns förhållanden som döljs i allt detta, och som kommer att bli allt mer betydelsefulla. En sådan fråga är kommunernas och landstingens skuld för avtalspensioner intjänade fram till 1998. Den gömmer man.
I de flesta kommuners och landstings bokslut är den skulden bara noterad som en ansvarsförbindelse och finns då inte med när tillgångar och skulder redovisas. Vi talar inte om småpengar. Totalt sett handlar det om 300 miljarder kronor. Allt detta sker med revisionens och riksdagens goda minne, fast revisorer som agerade så i ett företag skulle få hård kritik.
Linköpings kommun och Östergötlands landsting är undantag. De redovisar sin pensionsskuld som den ser ut. Fast det saknas pengar till skulden. För landstingets del är skulden cirka 7 miljarder kronor. I Linköping 2,5 miljarder kronor. Hur mycket är då detta? Landstingets skatteintäkter förra året var 6,8 miljarder som en jämförelse. 2,5 miljarder i kommunen motsvarar mer än halva kostnaden för skola och utbildning under ett år.
Det här är ett problem som varit känt under lång tid. Med facit i hand är det förstås obegripligt och oförsvarligt att ha ett pensionssystem där man undlåter att avsätta pengar för att täcka sina förpliktelser. Tala om att skicka räkningen till framtidens skattebetalare.
För dessa miljarder kommer inte kommuner och landsting att få en enda ny arbetstimme eller ny tjänst. De måste finansieras ur löpande budget, kompletterat med att sälja av vissa tillgångar. Det handlar om verksamhet som pågick mellan 1974 och 1997, och givetvis skulle ha betalats under dessa år.
Det som borde göras i år, och kommande år, är därför att avsätta så mycket som möjligt av överskotten till just pensionsskulden. Det skulle göra det lite lättare att hantera målkonflikterna mellan framtid och dåtid.
Det kommer tuffare tider; generationsskifte, demografi och strukturförändringar som gör att kommuner och landsting verkligen behöver alla resurser för att få det att gå ihop utan dramatiska höjningar av skatten.
När pensionsavgångarna ökar stiger kostnaderna. Vi är bara i början av fyrtiotalisternas uttåg. Detta är ingen kameral fråga. Den påverkar vård, skola och omsorg här och nu. Men det talas inte alls om saken.