Dokumentären om Göran Persson som startade i måndags verkar inte kunna rubba bilden av en maktfullkomlig mobbare. Tvärtom - bilden förtydligas.
Elaka futtigheter riktade mot Mona Sahlin och Carl Bildt. Mobbning av Margot Wallström. Och när finansminister Erik Åsbrink avgår för att han känner sig motarbetad av statsministern kallar Persson det ett försök till "statskupp". En mer ödmjuk regeringschef hade tagit sin del av ansvaret för den uppkomna situationen.
Inför den närgångna kameran blänker det stundtals till i Perssons blick. Men inte av engagemang eller idealism. Nej, det är en narcissistisk glans, en upptagenhet av det egna jaget.
Den unge Persson liknar någon, tänker jag när jag ser programmet - utan att kunna placera likheten. Inte förrän senare på kvällen när jag knäpper på komedin Seinfeld. Herregud, tänker jag. I tio år har Sverige styrts av George Costanza, en självbelåten, osäker, liten sprätt - och ingen har sagt något.