Människor med funktionshinder upplever sig alltmer marginaliserade, enligt en färsk rapport från Handisam (myndigheten för handikappolitisk samordning). Funktionshindrade deltar i långt färre sociala aktiviteter än övriga befolkningen. Många säger sig sakna nära vänner. Isolering, ångest, brist på motion och ekonomisk utsatthet är en farlig kombination för vilken människa som helst. Än värre naturligtvis för personer som på grund av fysiska eller psykiska handikapp har svårare än andra att bryta den onda cirkeln.
Nyckeln till komma ur det samhälleliga utanförskapet är arbete. Men tröskeln är ingalunda enkel att forcera. Finanskrisen och den efterföljande lågkonjunkturen har inte gjort situationen lättare. Endast 44 procent av personer med nedsatt arbetsförmåga har jobb, konstaterar Handisam. Sätt den siffran i kontrast till övriga svenskar: 75 procent. "Arbetsgivare måste våga anställa personer med funktionsnedsättning i större utsträckning än vad som görs i dag", skriver myndigheten. Javisst.
Men problemet är inte olikt det som drabbar ungdomar och invandrare på vår arbetsmarknad. Även dessa grupper sorteras ofta bort. Ser man det från arbetsgivarnas perspektiv är riskpremien för anställning helt enkelt för omfattande. Ingångslönerna är höga, arbetsrätten stel och oflexibel. Då vågar man inte gärna chansa på ett osäkrare kort i högen av ansökningar. I princip finns hur mycket arbete som helst att utföra i samhället. Vad det handlar om är att prissätta arbetsuppgifterna rätt.
I Sverige har vi emellertid låtit den politiska sfären och inblandade intresseorganisationer rubba marknadsmekanismerna så att utbud och efterfrågan fått besvärligare att mötas. Och detta förhållande slår hårdast mot människorna som har sämre förutsättningar att konkurrera om de jobb som erbjuds. Massor av andra jobb som skulle kunnat uppstå existerar inte alls, eftersom skevheterna i marknaden gjort dessa jobb ekonomiskt omöjliga.
Med detta sagt, kan man förstås inte bortse från att även diskriminerade attityder mot funktionshindrade är en del av problemet. Åtskilligt vore vunnet om vi började fokusera på de enskilda människorna och deras individuella kompetenser, istället för att främst identifiera dem utifrån deras handikapp och därför döma dem till passivt bidragsberoende. Här har vi ändå en stor outnyttjad arbetskraftsresurs som kan göra vårt land rikare och bättre. Rådande stigmatisering är olycklig, dock inte hopplös.
Erfarenhetsmässigt tenderar anställningen av en funktionshindrad person på en arbetsplats att bana vägen för fler. Företag som hamburgerkedjan Max och ICA-koncernen har medvetet satsat på att öppna sina dörrar för funktionshindrade med goda resultat. Startsträckan innan de kommit in i jobbet må vara längre, men få utför sedan sitt arbete lika plikttroget och entusiastiskt. Det blir en bra affär för samtliga parter.
Humanism, marknad och mångfald är vägen framåt. Återstår att ta bort hindren.