Släpp mackarna fria

Menar regeringen allvar med räddningsaktionen för landets bensinstationer kunde den göra mer. Maria Björk Hummelgren

Mörka moln över en nedlagd bensinstation.

Mörka moln över en nedlagd bensinstation.

Foto: Hasse Holmberg / TT

Linköping2014-03-25 15:49
Detta är en ledare. Correns ledarsida är borgerlig. Tidningen står fri och obunden från alla partier.

Året var 2005 och Socialdemokraterna styrde Sverige med stöd av Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Det sistnämndas inflytande är inte att ta miste på när pumplagen (jodå, visst finns en sådan) författades. Alla mackar som sålde mer än 3 000 kubikmeter fossilt bränsle per år blev skyldiga att tillhandahålla åtminstone ett förnybart bränsle. Ändamålet var måhända gott, att skynda på utvecklingen mot mer ett miljövänligt bilåkande, men det helgade knappast medlet - tvångsinvesteringar, vilka påskyndat landets utbredda mackdöd.

När den borgerliga regeringen tillsattes 2006 kunde den riva upp lagen. Påtryckningar för detta kom från de egna leden. Folkpartiet, genom dåvarande partisekreterare Erik Ullenhag och partiets energipolitiske talesperson Carl B Hamilton tillsammans med två riksdagsledamöter från Nordmaling respektive Karlstad, krävde att lagen skulle stoppas (DN Debatt 3/10 -08). Skälen var flera. Ett principiellt att staten bör ha en ”teknikneutral hållning till vilka drivmedel som på sikt visar sig bäst ur klimatmässig och ekonomisk synvinkel”. Ett ekonomiskt att investeringskostnaderna ofta inte bars av en ökad försäljning av förnybart bränsle. Ett miljömässigt att mackägarna gärna, på bekostnad av biogasen, prioriterade det mer ifrågasatta drivmedlet etanol eftersom dessa pumpar var billigare.

Folkpartisterna fick inget gehör. 2009 skärptes i stället lagen att omfatta alla mackar som sålde 1 000 kubik fossilt bränsle om året. Svensk bensinhandel spådde en accelererad nedläggning på grund av det val som mackägare på landsbygden stod inför: jätteinvestera eller dö. Många bensinstationer, framför allt i glesbygden, har gått det senare ödet till mötes. 1 januari 2008 var antalet svenska mackar drygt 3 500 stycken, i dag är siffran runt 2 800. "Mackdöden" innebär inte bara att den lokala pumpstationen läggs ner, det gäller även den andra service som macken ofta tillhandahåller såsom utlämningsställe för paket och post, mindre dagligvaruhandel samt en social knutpunkt.

Nu har dock beslut fattats att höja gränsvärdet från 1 000 till 1 500 kubik och enligt näringsminister Annie Lööf (C) handlar det om att rädda landsbygden. Enligt regeringen kommer cirka 1 355 mackar från och med i 1 augusti år att undantas från tvånget att med förnybart bränsle. Dessutom finns möjligheten att söka dispens från regeln kvar.

Miljöpartiet är missnöjt - förstås - och menar dels att regeringen motarbetar övergången till förnybara drivmedel, dels att mackdöden har andra orsaker än pumplagen. Partiet får medhåll av Naturskyddsföreningen.

Men det är inte svårt att se att mackdöden hänger ihop med att annan service på landsbygden krymper. Tvingas landbygdsborna att ta sig till stan för att tanka, varför inte lika gärna handla och göra andra ärenden samtidigt? "Regeringen måste stoppa mordet på bensinmackarna", skrev Ullenhag och Hamilton 2008. De nya bestämmelserna kommer att lindra blodflödet, men stoppar det inte helt. Det bandaget borde dock regeringen räcka mackägarna och landsbyden.

Läs mer om