Det är inte förskolans uppgift att rädda svensk skola.
I stort sett alla 3-åringar i Linköping är inskrivna på förskola. Situationen ser inte annorlunda ut i resten av Sverige, enligt Skolverket går 95 procent av alla 3-5-åringar på förskola. Inte dagis. De enda som får använda det ordet numera är 3-åringarna själva, för att dagis är lättare att säga.
Än så länge är förskolan inte pliktbelagd, men det finns de som vill ändra på det (SSU vill ha obligatorisk förskola från 3 års ålder och skolborgarrådet i Stockholm Lotta Edholm (FP) vill göra f-klassen tvingande). Eftersom i stort sett alla barn redan går i förskolan vore en sådan reform i praktiken ett slag i luften. Men den vore också ett tecken i tiden.
Att förskolan vuxit i omfång är inte så konstigt. Nuförtiden är hemmamammor sällsynta (hemmapappor än mer) och det råder bred politisk konsensus kring att båda föräldrarna ska arbeta. Kommunerna är ålagda staten att tillhandahålla förskoleplatser för att möjliggöra detta. Politiken har fått genomslag. Mammor och pappor jobbar mer och mer. Flera förskollärare uttrycker oro över utvecklingen, av flera anledningar. Dels växer barngrupperna så att personalen inte räcker till. Dels tycks föräldrar tro att de och hemmet inte är tillräckliga för barnens utveckling. ”Det finns föräldrar som ringer och undrar om de kan vara hemma med sin tvååring en dag, de är rädda att barnet ska gå miste om något viktigt. Det är helt tokigt”, säger en förskollärare (Corren 7/6). Tokigt ja, men inte ologiskt med tanke på den offentliga debatt som pågår om förskolans betydelse för barnens utveckling och framtid.
Svensk skola befinner sig på ett sluttande plan, med sämre och sämre resultat för eleverna och dåligt rustade lärare som upplever sin arbetssituation som i bästa fall frustrerande. Här finns förmodligen en förklaring till de ökade ambitionerna för förskolan: Förskolan ska sopa upp efter skolans misslyckande. För att inte fler barn ska gå ut nian utan grundläggande kunskaper måste det pedagogiska arbetet börja tidigare ner i åldrarna, lyder logiken. Och på personalfronten duger det inte längre med kramgoa barnskötare, utan det ska vara universitetsutbildade pedagoger som tar hand om småttingarna – 8-10 timmar om dagen.
De politiska ambitionerna är förstås i all välmening, men riskerar att göra motsatt verkan för barnens utveckling. Förskolepersonalen vittnar om trötta och överstimulerade 3-åringar, och utmattade föräldrar som förutom att sköta sina heltidsarbeten vänder ut och in på sig själva för att aktivera sina barn. Risken är att både föräldrar och barn är skoltrötta innan kidsen börjat på mellanstadiet.
Lösningen kan istället vara den motsatta. Redan för drygt 2 300 år sedan ska filosofen Aristoteles ha uttryckt ”låt ungarna vara ifred tills de är åtta år”. Det är kanske dags för pedagogerna att lyssna på barnen istället för på politikerna. För att det ska hända måste de sistnämnda ta ett kliv tillbaka och låta den fria leken få lite utrymme. Såsom den fick när dagis fortfarande var ett begrepp, och svensk skola var bäst i världen.
Maria Björk Hummelgren