För även om MP är det tredje största partiet i Sverige så är de betydligt mindre än dominanterna Socialdemokraterna och Moderaterna. Den tredje kraft MP gärna vill se sig som kräver dessutom att politiken befinner sig någonstans mellan vänster och höger, men MP:s politik är stadigt parkerad till vänster.
Miljöpartiet verkar se politiken mer som spel och kommunikationsstrategi än som ett arbete med det politiska innehållet. Om vi bara säger att vi är den tredje kraften, varken höger eller vänster, som inte vill binda oss för något regeringsalternativ - då spelar det ingen roll att våra politiska förslag är vänster, tycks Miljöpartisterna tro.
På samma sätt tycks man inför kongressen som hölls i Umeå i helgen ha bestämt sig för att tvätta bort stämpeln som moralister och förespråkare av tagelskjorta. "Det är inte dig det är fel på, det är politiken!" sade Gustav Fridolin som vill ersätta moralism och dåligt samvete med förhoppningar och framtidstro, och lovar att aldrig leverera en moralkaka.
Men vad hjälper det att Fridolin låter som en konsult i positivt tänkande när partiet vill höja bensinskatten och ändra reseavdraget så att den som bilpendlar till jobbet får avstå allt utom livets nödtorft för att ta sig till arbetet. "Folk ska välja kollektivtrafiken", säger Miljöpartisterna utan att inse att det för många svenskar innebär en tidsförlust som vida överstiger en arbetstidsförkortning till 6 timmars arbetsdag.
Och även om MP har rätt i att de av många ses som moralistiska, så är det en annan del av deras politiska framtoning som är ett större problem: Den världsfrånvända livsstilsliberalismen.
Stockholmsjournalisterna lär inte hjälpa MP att inse detta, eftersom deras världsbild är densamma, men här kommer några tips till Miljöpartister som vill uppfattas som seriösa: Genuspedagoger på varje förskola, reglerad modeindustri med bland annat krav på friskhetsintyg för fotomodeller, fri invandring med bibehållen generös välfärdsstat, normkritisk myndighet, institutionaliserad lyckopolitik och "all inclusive-dagis" är inte politiska förslag som ger ett seriöst intryck. Vissa av dem för att de inte rör samhällets verkliga problem, andra för att de är utopistiska på fjortisnivå och flera för att de gör politik av sådant som inte bör vara politik.
Miljöpartiet har nämligen även goda politiska förslag. Men risken är uppenbar att kloka MP-idéer om slopat sjuklöneansvar för småföretag eller snabbare och tydligare stöd till elever som behöver det drunknar bland stolleproven.
Att älskas av Stockholmsjournalisterna innebär fördelen att slippa hårdgranskning, men också nackdelen att ingen slav viskar i örat att man är dödlig. MP:s största problem delar de med riksmedierna; viljan att uppfostra folket. Släpper MP den ambitionen kan de kanske bli en tredje kraft på riktigt.