Nyligen kom min dotter hem från en studieresa i Iran. Jag slogs av att så stor del av hennes berättelse från resan handlade om den slöja hon var tvungen att bära så fort hon rörde sig på offentlig plats.
Slöjan provocerar. I onsdagens tidning berättade Sara Schatis hur hon nekats praoplats på Café Cioccolata i Linköping eftersom hon använder slöja, eller mer exakt: en sjal som skyler håret.
Grundfakta är enkla. Ingen får diskrimineras för sjal, slöja, turban eller liknande klädedräkt. Ingen utom -- märkligt nog --grundskoleelever på prao. En lucka i lagen som få valt att utnyttja.
Men låt oss strunta i det legala en stund och istället se på själva företeelsen. Vad är slöja ett uttryck för? Den traditionella, välvilliga tolkningen är att det är ett uttryck för muslimsk bekännelse. Samtidigt finns det experter på religion som menar att det inte finns grund för den tolkningen i själva religionen. Att det snarare är ett bruk som vuxit fram, en del av en kultur.
Då väcks nästa fråga:
Vad är det för kultur som kräver att kvinnan ska skyla sitt hår eller ansikte? Är det inte i grunden fråga om ett manligt förtryck? "Nej!" svarar många berörda, såväl män som kvinnor. Ett intressant undantag är Correns politiska krönikör Dilsa Demirbag-Sten. I en krönika den 8 mars skriver hon: "När vi invandrarkvinnor påtalar det förtryck som invandrarmännen utövar på oss vill man tysta ner oss." Och ett av hennes exempel är just slöjan.
Jag tror att Dilsa har rätt. Oavsett retorik finns det ett inslag av förtryck. Ibland upplevt, ofta omedvetet eller outtalat.
Är slutsatsen att slöjan bör förbjudas, till exempel i skolan? Eller att kaféägaren gjorde rätt? Mitt svar är nej. Han borde ha klargjort företagets klädpolicy och bett henne fundera till nästa dag, men jag tror inte på förbud.
Under all överskådlig tid kommer människor med och utan slöja i sin tradition att leva sida vid sida i Sverige. Att sudda ut traditioner med förbud är inte att bygga broar utan att rasera dem. Det betyder inte att vi okritiskt ska acceptera slöja. Kvinnoförtryck ska kallas vid sitt rätta namn, men saken ska drivas med ord, inte lag. Då krävs det att någon tar bladet från munnen.
Heder åt Dilsa.