Till slut. Ja, så får man faktiskt säga. Till slut fick moderaterna sin skolpolitik på rätt köl igen. Till slut efter att ha kantrat under den mest frihetsrusiga tiden under nittiotalet och till slut efter att partiet genomgått en serie omprövningar i samma riktning sedan den nya ledningen tog vid efter Bo Lundgren.
Den nya skolpolitik som presenterades i samband med moderaternas kongress i Örebro är, om man skall vara noga, inte så oerhört ny. Snarare nygammal. Eller, om man så vill, en gradkorrigering av en politisk process. Partiledare Fredrik Reinfeldt tillstår att partiet gjort ett "tankefel" när man tidigare så ensidigt fokuserat på frågan om skolans huvudmannaskap. I klartext att man riktat all energi åt att driva igenom ett friskolesystem vid sidan av det kommunala. I fortsättningen skall betydligt mer kraft ägnas åt att säkra kvaliteten i den kommunala skola där den absoluta merparten av eleverna har sin studievardag.
Förmodligen har utspelet gett anledning till viss förvirring och kanske till och med oro bland friskolornas tillskyndare inom och utanför partiet.
Men med de grundläggande begreppen klara blir bilden inte så dramatisk.
När friskoledebatten rasade som värst, det vill säga när socialdemokraterna vägrade släppa en centimeter, då var en politisk kraftsamling av nöden för att sjösätta systemet. Såtillvida var moderaternas tidigare fokusering helt legitim.
Tankefelet bestod i att man försummade den offentliga skolan. Man reducerade hela den övergripande frågan om skolans kris till en fråga endast om form, alltså huvudmannaskap. Konsekvensen var att det enda svar man hade på föräldrars och debattörers oro över situationen var "friskola" vilket ju var, som en kulturskribent bistert uttryckte det, "ett svar rakt ut i rymden"; ett nonsenssvar. Under tiden framträdde folkpartiet som partiet med den offensiva och målmedvetna borgerliga skolpolitiken.
Att moderaterna nu åter riktar ljuset mot den kommunala skolan är därför varken veligt eller inkonsekvent. Ett kunskaps- och bildningsparti kan knappast förbise den skolform som är regel i stället för undantag.
Vanskligt blir det först om partiet skulle signalera något slags walk over i sin kamp för friskolornas rätt till rimliga förutsättningar att finnas och spridas. Men det vore att övertolka skeendet.
För föräldrar spelar det ingen roll om skolan är privat eller kommunal, huvudsaken är att den fungerar, menar Reinfeldt. Och det är förmodligen en mycket realistisk avläsning av opinionen.
I tangentens riktning ligger nu att man tydligt visar på ett ideologiskt alternativ till den låt-gå-filosofi som länge präglat skolans undervisning: att man starkare betonar arbetsron, att man åter-upprättar inte bara lärarens lönestatus utan även auktoritet i klassrummet och att man vågar prioritera bland ämnena. Historia, till exempel, görs obligatoriskt. Bara så att det där med bildning inte glöms nu när skolan tas på allvar igen.