Socialdemokraterna tafsade på yttrandefriheten i samband med Mona Sahlins sommartal i Fittja.
Partiet hade bjudit in invandrarföreningar att vara med vid tillställningen, varpå en grupp assyr-syrianer kom med plakat där det stod "erkänn folkmordet". Partifolket blev rädda att närvarande turkar skulle ta illa upp och beordrade assyr-syrianerna att ta ned plakaten.
George Baryawnu från assyr-syrianska föreningen var mycket upprörd i Ekot i går.
Socialdemokraterna ville inte kommentera händelsen. Det är oerhört pinsamt för partiet att en sådan här sak händer - och det var sannolikt inte så socialdemokraterna hade tänkt sig Monas sommartal i Fittja.
Deras plan var troligen att invandrarna skulle stå på Fittja äng och vara arga på alliansen för att de sänker a-kassan och jubla åt Mona för att hon lovar pengar till förorten.
Nu förstördes den välregisserade föreställningen av att några invandrare kom dragandes med egna politiska idéer och konflikter.
Problemet för Monas gäng är att medan de försöker att klumpa ihop människor i grupper så envisas individerna i de grupperna med att ha egna, unika viljor. Detta visar sig på två sätt. Dels genom den låga takhöjden i det socialdemokratiska partiet, där mottot "alla ska med" kan få tillägget "annars viner partipiskan".
Dels genom att de förtryckta grupper som socialdemokratin så gärna vill göra sig till tolk för också klumpas ihop i grupper.
Diskriminering - oavsett vilka den riktas mot - är fel just för att man behandlar människor sämre utifrån grupptillhörighet. Paradoxen är att när man diskuterar diskriminering så tvingas man fortsätta med den gruppindelningen. Invandraren fortsätter att vara just "invandraren", en representant för en grupp, och får inte bara vara sig själv.
En strategi är därför att lagstifta mot och hårt straffa diskriminering, men sedan inte prata så mycket mer om saken. Då undviker man i alla fall att själv bidra till diskrimineringen genom att ständigt stämpla grupptillhörighet på människor.
Socialdemokraterna med sin tradition av att tänka och agera i kollektiv har gjort tvärtom: de har vällustigt vältrat sig i genus- och integrationssamtal. Det har varit symbolhandlingar som Monas tunnelbaneresa till Fittja, stärkande projekt som Flicka eller nya myndigheter som Centrum mot rasism (däremot inga hårda straff för diskriminerarna).
Vurmen för de förtryckta grupperna har också varit ett sätt för socialdemokraterna att känna sig som underdogs, trots att förre partiledaren har blivit herrgårdspatron och fackpamparna tjänar mer än många akademiker.
Men detta vältrande och vurmande, hur välmenande det än är, innebär att socialdemokraterna klumpar ihop människor.
Mysiga Mona som solidariserar sig med invandrarna riskerar att bli censur-Mona som inte låter invandrarna tänka själva utan bara vill ha deras röster.
Folkrörelse blir man inte genom att klumpa ihop människor. För en folkrörelse krävs att individer med egna viljor förenas i ett gemensamt syfte.