Inför sin debut som Almedalstalare på lördagseftermiddagen kunde han känna vinden i seglen. Ett flertal mätningar den senaste tiden har pekat på att han håller på att äta upp det stora förtroendegap som funnits mellan Fredrik Reinfeldt och de senaste årens socialdemokratiska ledare.
Talet i sig spann över en vid palett av frågor: Syrien, arbetslösheten, frihet, forskning och samverkan. Löfven målade med breda penseldrag för att få med så mycket som möjligt på den halvtimme han tog i anspråk - ett klokt val av en Almedalsdebutant. Udden var riktad mot statsministern som anklagades för senfärdighet och kraftlöshet i hanteringen av arbetslösheten.
Under Almedalsveckan har de tre mindre allianspartierna, speciellt Centerpartiet och Folkpartiet, tagit tillfället i akt att profilera sig tydligare i vissa frågor. Man har inte varit rädd för att stöta sig med Moderaterna. Denna nyuppkomna "spricka" i den borgerliga alliansen var dock inget Löfven fäste vikt vid.
En stor del av talet ägnades i stället åt samverkan av olika slag. Dels mellan partier i riksdagen - "breda ansvarsfulla överenskommelser" - nödvändigt för en partiledare som för tillfället saknar regeringsunderlag. Dels samverkan mellan samhällets stora institutioner: Staten, näringslivet, facket och akademin.
Just betoningen på samverkan är intressant och avslöjar en hel del om i vilken riktning Löfvens ideologiska kompassnål pekar. Inte sällan har han blivit anklagad för att under sina första månader som partiledare föra Socialdemokraterna högerut. Men det är mer korrekt att placera Löfven i vad som de senaste tjugo åren varit mittfåran inom den socialdemokratiska rörelsen.
Denna mittfåra, också känd som "tredje vägens politik", slog på bred front igenom i flera europeiska socialdemokratiska partier under 1990-talet. Tony Blairs "New Labour" brukar räknas som dess finaste exempel, men även de tyska och svenska socialdemokraterna anslöt sig till den idéströmningen.
Tredje vägen betonar just samverkan, samförstånd och kompromiss hellre än kamp och konflikt. Marknadsekonomin är inte en fiende utan en möjlighet för att förverkliga de politiska målen om omfördelning och jämlikhet.
Under Mona Sahlins och Håkan Juholts ledning bröt Socialdemokraterna med tredje vägens politik. Partiet gick åt vänster, fast på olika sätt: Sahlin sociokulturellt och Juholt ekonomiskt. Sedan Löfven tog över har han återigen försökt räta upp skutan.
Hans intentioner är nu, efter fem månaders partiledarskap, tydliga. Men fortfarande väntar vi på konkreta förslag, en politik som går att ta på. Lördagens tal på Almedalsscenen kan därför ses som det logiska slutet på början av Stefan Löfvens partiledarskap. Han har pekat ut färdriktningen och spikat fast de ideologiska ramarna. Nu behöver han fylla det hela med innehåll.