Vad tror du att Corren skrivit mest om den senaste veckan?
Kan det vara kampanjen för fler jobb i Östergötland? Eller är det länsmuséets samlingar, som Egypten vill ha hem? Eller förskolorna i Ekängen.
Fel, fel, fel!
Rätt svar är Barack Obama.
Förra lördagen hade Lördagsöndag ett femsidigt reportage om förväntningarna på den nye presidenten från den svarta befolkningen i USA. Samma dag ägnade Correns krönikör i Washington, Karin Henriksson, sin krönika åt förberedelserna inför installationen. I måndags handlade tidningens första nyhetsuppslag om de tuffa uppgifter som väntar Obama. Samma ämne ägnades huvudledaren dagen därpå. På kultursidorna i tisdags fanns dessutom en fyllig genomgång av de böcker Barack Obama skrivit.
I onsdags, dagen efter installationen, dominerade USA:s nye president förstasidan och han hade ett helt eget uppslag inne i tidningen. På bilden det historiska ögonblicket när han lägger handen på bibeln och svär eden. På Kultur recenserades installationen. Och dagen efter toppades "Världen" av en artikel om hur han rivstartar med att lägga ned lägret i Guantanamo.
Är detta verkligen en rimlig prioritering av Corren?
Vår uppgift är att vara nära våra läsare. Vi ska berätta om det som sker i vårt spridningsområde, om olyckor, bränder, näringslivets utveckling, bortsprungna hundar (nej, cockerspanieln Conrad är ännu inte återfunnen) och naturligtvis om livets alla glädjeämnen.
Men att vara nära läsarna handlar inte bara om närhet i geografin. Minst lika viktigt är att en tidning förstår vilka funderingar det är som sysselsätter läsarna för tillfället. Att vara nära i tanken.
Här kommer Barack Obama in.
Med sin karisma, sin historia och sina osannolika framgångar har han fångat oss. Jag satt själv framför teven med lite glansiga ögon i tisdags kväll och jag vet att jag inte var ensam. Kennedy, Barack Obama, Martin Luther King, Berlinmuren, 11 september, tsunamin; vissa människor och händelser griper oss även om de inte har med Östergötland att göra. Och då ska du kunna läsa om dem i Corren.
En läsare ringde i onsdags och var bekymrad över medias fokusering på Obamas hudfärg.
- Han är alla amerikaners president, sa han. Men som ni skriver, till exempel i Correns stora reportage i lördags, kan man tro att han bara är en angelägenhet för USA:s svarta. Ni förminskar honom genom att ständigt återkomma till hans hudfärg.
Jag argumenterade mot. Valet av Obama är en unik händelse i ett land där svarta varit förtryckta i tvåhundra år. Att hans hudfärg gör hans prestation ännu större. Obama återkommer dessutom själv ofta till sin hudfärg i både böcker och tal. Men efter samtalet kände jag hur läsarens argument fortsatte att gnaga i mig och jag förstår vad han menar.
Nu får det vara slutsnackat om presidentens hudfärg.