Ja, det hände igen. Terrorn slog till. Och med kraft. Och återigen var det Bali som drabbades. I skrivande stund handlar det om minst 26 döda och över 100 skadade. Syftet framstår helt klart: västerlänningar skall akta sig för Bali och ön -- med dess överlag hinduiska befolkning -- skall se sin viktiga turistnäring strypas.
En serie bomber detonerade ungefär samtidigt och vid samma tid på året som de som dödade över 200 människor för tre år sedan.
Explosionerna är smärtsamma påminnelser om att terrorhotet ständigt hänger över oss. Om att våldsverkarna kan slå till när som helst var som helst. Om att vi inte kan gå säkra någonstans. Precis det terroristerna vill påminna oss om för att skapa oro i våra samhällen.
Därför är det så viktigt att åter och åter påminna oss själva om det andra, att vi inte får låta skräcken ta överhanden. Varje terrordåd är en attack på det öppna samhället, det samhälle där människor rör sig fritt och obehindrat. Där de inte känner att de måste vaka på varandra och där de inte behöver känna att någon vakar på dem.
Det är inte lönt att sluta gå på restaurang, sluta åka tunnelbana eller sluta åka utomlands. Det är en omotiverad försiktighet sett till sannolikheten att man själv drabbas. Och det är dessutom att böja knä för terrorn.
Det är heller inte motiverat att vilka övervakningsrättigheter som helst överförs till statsmakten. Att uppmärksamheten måste skärpas och att kampen mot terrorn kräver hårda tag innebär inte att man skall acceptera vad som helst som kränker den individuella friheten.
Återigen, bara för att påminna.