Förre försvarsministern Mikael Odenberg (m) har utnämnts till generaldirektör för Svenska Kraftnät. Utnämningen är en pinsam historia.
Före valet 2006 lovade de borgerliga partierna att förändra hur tillsättningen av statliga chefer går till. Det hade de goda skäl till.
Grundlagen ger regeringen fria händer att utse höga tjänstemän utifrån förtjänst och skicklighet, något som skiljer Sverige från de flesta demokratier.
Under de långa perioderna av s-regeringar blev det allt vanligare att de chefer som tillsattes hade en bakgrund inom just socialdemokratin. Det var knappast någon slump:
Regeringens beslut fattades helt utan insyn - i realiteten ofta av regeringschefen.
Utnämningssystemet har utretts, kritiserats och debatterats. Det strider mot andan i FN:s korruptionskonvention, som säger att varje stat ska ha ett system för rekrytering av offentliga tjänstemän som baseras på öppenhet och objektiva kriterier. Och när maktens män och kvinnor lyfter fram sina gamla polare till toppjobb väcker det olust hos vanligt folk.
Vid en pressträff efter maktskiftet 2006 inskärpte statsminister Fredrik Reinfeldt sitt löfte:
"Jag vill att svenska folket ska känna att den som får jobbet är mest lämpad att få det, inte en person som råkar ha rätt kontakter eller partibok."
Men då hade Reinfeldt redan hunnit utse m-veteranen Per Unckel till landshövding i Stockholm. I april 2007 stod det klart att utrikesminister Carl Bildts gamle vapendragare Jonas Hafström skulle utses till ambassadör i Washington. För någon månad sedan tillsattes m-märkte Henrik Landerholm som generaldirektör för Folke Bernadotteakademin.
Någon öppenhet var det inte tal om vid dessa tillsättningar.
När nu Mikael Odenberg får jobbet som generaldirektör för Svenska Kraftnät har visserligen en kravprofil upprättats och en extern konsult anlitats. Men konsulten har bara tittat på en kandidat - Odenberg. Det var det underlag han fick från regeringskansliet.
Då duger det inte att statsministern hävdar att det skett en extern rekrytering och att Odenberg var den mest lämpade. När Reinfeldt dessutom tycks förnärmad över journalisternas frågor och glider på sanningen blir det en förödande kombination, som leder tankarna till den oskickliga hanteringen av Schenströmaffären.
Alliansen gick ut med en ambitiös - och vettig - lista över åtgärder för att förändra utnämningspolitiken. Chefstjänsterna ska annonseras ut offentligt, kandidaterna ska kunna höras av riksdagens utskott och relevanta instanser ska få en möjlighet att nominera kandidater till chefsjobben, med mera.
Av den listan har det blivit en tummetott.
Om skillnaden mellan tidigare ordning bara är att en kravprofil upprättas och att en konsult granskar slutkandidatens kompetens - ja, då tycker nog de flesta att det rör sig om make-up.
Statsministern måste ta kritiken på allvar. Arbetet med en öppnare rekrytering av statliga chefer måste komma längre än det gjort i dag.