En prinsessa och tronarvinge är född. Hipp hipp hurra. Som morfar fattar jag vilka monumentalt mäktiga känslor som rider Carl XVI Gustaf. Glädjerus och himlastormande lycka är bara förnamnet.
Så låt Carl Gustaf ägna sig åt morfarsrollen på heltid. Inte genom att skrota monarkin, utan genom att konungen abdikerar och låter Victoria träda till. Om några år, när den lilla växt till sig.
Att lösningen orsakar panik hos Republikanska föreningen kan jag leva med.
Åren går. Beskedet att Victoria och Daniel blev föräldrar får associationskedjorna - smörjda med Universalolja 5-56 - att rassla. Jag föddes samma år som "gamlekungen" Gustaf VIAdolf trädde till. Han var den förste konung jag såg in real life. Men jäklar så besviken jag blev. Jag hade inte börjat skolan när konungen besökte Vadstena för att kolla utgrävningar. Det var eftermiddag och mamma tog mig med ner mot Bjälboättens palats.
Massor av folk. Förväntan i luften. Sen kom han. Konungen. Med gummistövlar på fötterna och alldaglig hatt på skallen. Var fanns kronan? Och varför bars han inte i guldstol? Den här figuren påminde mest om morfar, eller vilken annan gubbe som helst. Men mamma var orubblig: "Jo, det är kungen."
Sagornas värld blev aldrig densamma efter detta omtumlande möte. Några år senare mötte jag den riktige Kungen.
Jag växte upp i arbetarklassen. Jag hörde aldrig nån gapa om republik. Tvärtom. Gustaf VI Adolf respekterades. Han och Tage Erlander symboliserade det moderna Sverige. Tillväxtundret. Fast visst var det kul när Vilhelm Moberg släpptes loss i TV.
Gustaf VI Adolf avstod från det mesta av det pompöst ceremoniella som präglade tiden till och med Vegurra. Honom hade vanligt folk inte mycket till övers för. Man visste att han - och ännu mera Victoria, drottningen - bekämpade arbetarrörelsen och parlamentarismen.
Som gammal och senil var gubben rörande ibland. Som när han träffade nyblivne statsministern Tage Erlander och anförtrodde den unge regeringschefen att "jag och Per-Albin kom bra överens, men..." - paus - varpå Vegurra viskande avslöjade för Erlander att Per-Albin Hansson var socialist.