Men först en återblick. Det är på inget sätt nytt att anklaga psykiatrin för att sjukdomsförklara beteenden som egentligen är normala. Antipsykiatrin var en rörelse som uppstod i slutet av 1960-talet. Den postmoderna filosofen Foucault och psykiatrikern R. D. Laing med flera menade att många mentalpatienter egentligen var friska människor som vägrade att anpassa sig till ett sjukt samhälle.
I Sverige hade vi damp-bråket i början på 2000-talet, då sociologen Eva Kärfve anklagade forskaren Christopher Gillberg för att stämpla barn med ett påhittat funktionshinder, och Anna Odells konstprojekt 2009, då hon fejkade psykos och självmordsförsök för att synliggöra maktstrukturer inom vården och samhällets syn på psykisk sjukdom.
Med detta i bakhuvudet är det lätt att avfärda psykiatrikritiker som naiva typer som tror att allt i människans psyke är konstruktioner som kan avhjälpas med emancipation. Men den här gången är det psykiatrerna själva som står för kritiken.
Psykiatern Allen Frances ledde arbetet med nuvarande upplaga av "psykiatrins bibel", DSM IV (DSM står för Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders). Han menar att DSM IV har missbrukats: Det sker en överdiagnosticering och övermedicinering av framförallt adhd, men även autism och bipolär sjukdom hos barn. Frances kallar det för "falska epidemier", och varnar för att man stigmatiserar och förnedrar människan när man medikaliserar normala erfarenheter (SvD 7/11).
Med nästa upplaga som planeras till 2013 blir det flera nya diagnoser och sänkta trösklar för befintliga diagnoser vilket kommer att förvärra problemen, enligt Frances. Han tror att läkemedelsbolagen ligger bakom, och hur konspiratoriskt det än låter så finns det mycket pengar att hämta för den som sitter på medicinen mot en ny epidemi.
Även David Eberhard - psykiatern som polisanmälde Anna Odell för hennes konstpsykos - talar om massdiagnosticering av adhd. Eberhard är inte någon anhängare av antipsykiatri, och han påpekar att många med adhd har extrem nytta av diagnosen och medicinen. Men han poängterar också att adhd inte är på eller av, ett eller noll, utan rör sig längs en gråskala. Var drar vi gränsen för diagnos och medicinering, undrar Eberhard, och påminner om att diagnosticerade kan hindras att ta körkort eller adoptera barn (Kvällsöppet 2/11).
I samma TV4-studio som Eberhard satt ett gäng kändisar och koketterade med sina adhd-diagnoser som de tycks se som ett kvitto på att de är särskilt kreativa. När adhd-kändisarna vägrar att tro att det finns en överdiagnosticering undrar man nästan om de är rädda att deras "kreativitetsdiagnos" ska ifrågasättas.
Det är i så fall ett mycket ytligt skäl att försöka kväva en viktig debatt om var gränsen bör dras mellan normala beteendevariationer och medicinkrävande funktionsnedsättningar.