Social snedrekrytering till högre utbildning förekommer inte bara i amerikanska teveserier som "Gossip Girl". Den är ett faktum även i Sverige.
Färska siffror från Högskoleverket (HSV) visar att kommunerna med högst utbildningsnivå skickar betydligt fler ungdomar till högskolan än de med lägst.
Snedrekryteringen är ett allvarligt problem. Både individerna, akademierna och samhället förlorar på att inte alla når sin fulla potential och sysslar med det de har förutsättningar för.
Lösningen på problemet har dock varit ensidig under de socialdemokratiska regeringarna 1994-2006. Det har handlat om att bygga ut högskolan och att minska förkunskapskraven.
Men sänkta kunskapskrav antyder att man inte tror att personer ur studieovana grupper kan konkurrera med personer ur studievana grupper.
Dessutom blir högskolans kvalitet sämre, eftersom lärarna måste ägna tid åt moment som borde ha klarats av på gymnasiet.
Åtgärderna har också skapat en snedfördelning inom högskolan. Enligt HSV har utbyggnaden ökat andelen studenter från studieovana grupper, men bara på vissa högskolor och utbildningar. På högstatusutbildningar till läkare, jurist och civilingenjör är snedrekryteringen fortfarande lika stor.
Den borgerliga regeringen har hittills inte sagt hur de vill bryta snedrekryteringen. Det blir ingen fortsättning på s-modellen - utbildningsministern har sagt att kvalitet är viktigare än kvantitet i högskolan, och de nya antagningsreglerna ställer tydligare förkunskapskrav än de gamla.
Regeringen bör dock åtgärda snedrekryteringen, och fokus bör ligga på lärarna i grund- och gymnasieskola.
Elever i grund- och gymnasieskola gör många val som påverkar deras möjligheter till högre studier, och det är i grund- och gymnasieskolan som eleverna bildar en uppfattning om sig själva och sin begåvning.
I Sverige satsar vi mycket på de elever som har svårast att nå målen och det är bra. Men elever som har lätt för sig får inte glömmas bort. Om lärarna har inställningen att "de duktigaste klarar sig alltid", så leder det till snedrekrytering.
Hur ska begåvningar utan studietradition i släkten ens veta att deras mattetalang är exceptionell eller att de har en framtid inom humaniora, om inte deras lärare uppmärksammar och uppmuntrar?
Råkar de dessutom vara talangfulla inom ett fritidsintresse som idrott eller musik så ger det desto mer uppmuntran och inspiration från tränare och kända förebilder. Sannolikt satsar de hellre på idrotten eller musiken än på skolämnen där de lämnas åt sitt öde av lärare som lägger allt krut på mindre försigkomna klasskamrater.
Grund- och gymnasieskolans lärare är de viktigaste krafterna när det gäller att bryta den sociala snedrekryteringen till högre utbildning. De måste peppa, utmana och uppmuntra de begåvade eleverna. Först då blir det lika självklart för studiebegåvade pojkar och flickor att drömma om en akademisk karriär som för fotbollspojkar att drömma om att bli nästa Zlatan.