Det har talats mycket om folkpartiets "själ" de senaste dagarna. Folkpartiledningens lansering av en egen, alternativ övergångsregel har skapat stor vånda hos de liberala själarna.
Det förslag som folkpartiets riksdagsgrupp häromveckan med knapp majoritet röstade igenom innebär att invandrare från de nya EU-länderna i Östeuropa får stanna i Sverige bara om de kan visa att de har jobb som det går att försörja sig på. Det skall alltså inte vara möjligt att i stället leva på bidrag.
Av alla upprörda folkpartistiska reaktioner att döma är det dock illiberalt att hindra exploatering av bidragssystemen. Tydligen är det för social turism som den "liberala själen" brinner.
Nu är i själva verket folkpartiledningens övergångsregel både otillräcklig och orealistisk.
Fp:s övergångsregel skulle bara gälla fram till årsskiftet. Den utgår från att den EU-bestämmelse som skapat det aktuella problemet kommer att ändras under denna tid. EU:s tiotimmarsregel -- som innebär att tio timmars arbete i veckan anses räcka för att man skall räknas som arbetstagare, med rätt till full ersättning från de sociala systemen - är tänkt att ersättas med ett krav på att arbetstagaren har ett arbete som det går att försörja sig på.
Det är förvisso klokt. Det är givetvis det enda rimliga att det införs ett sådant kriterium. Men det är bara det att det knappast kommer att gå att ändra EU:s regler på sju månader. Folkpartiets förslag är med andra ord inte genomförbart på kort sikt.
Det vet rimligen Lars Leijonborg och hans anhängare. Därför framstår deras agerande bara som en annan variant på den plakatpolitik som folkpartisterna i denna fråga, liksom resten av oppositionen, excellerar i, ett sätt att politiskt visa sig på styva linan utan verkligt ansvarstagande.
När nu fp-ledningen konstaterat att Sverige har ett reellt problem att hantera borde den också ha tagit konsekvensen av detta sitt konstaterande. Men det gör inte Lars Leijonborg. Det är inte bara det att folkpartiets övergångsregel är en fejkad lösning eftersom den bygger på en förutsättning (att EU:s regler skall hinna ändras fram till årets slut) som saknas. Om inte folkpartiet får gehör för sitt alternativ hos regeringen tänker man till råga på allt rösta emot att det införs några övergångsreg-ler alls.
"Den enda möjligheten för regeringen att undvika en förlust är att övergå till vår linje", har Leijonborg deklarerat. "Vi sitter faktiskt i en riksdag där vi måste hitta en kompromiss. Man kan inte bara säga ta vårt förslag eller stick", replikerade Göran Persson i går. Naturligtvis har statsministern rätt.
Men det mest anmärkningsvärda är att Lars Leijonborg inte står för den problemanalys som han själv gjort. Folkpartiledaren instämmer som sagt i att det finns en uppenbar risk att de svenska bidragssystemen kommer att exploateras om det inte införs någon typ av särregler under en övergångstid. Ändå är han beredd att medverka till att just en sådan situation uppkommer.
Övriga oppositionspartier avvisar övergångsregler med hänvisning till att det över huvud taget inte föreligger någon risk att bidragssystemen exploateras. Deras naivitet är också ansvarslös, men det är ännu mer ansvarslöst att säga nej när man själv erkänt att problemet existerar. Om Leijonborg stoppar regeringens övergångsregler är det med berått mod som han bäddar för bidragsfusk.
Men Lars Leijonborg skall inte ensam ställas vid skampålen. Problemet med folkpartiledaren är att han är svag och inte vågar stå rakryggad för det som han vet är det enda riktiga. Det största ansvaret skall i stället läggas på de överspänt liberala själar som hetsar mot alla tankar på övergångsregler, som definierar liberalism som att ha överseende med bidragsexploatering, som överordnar principen om gränslöshet allt annat. Det är deras hållning som öppnar för främlingsfientlighet.