Väljarna gillar inte Mona Sahlin och det rödgröna samarbetet, resonerar en del. Andra menar att återinförandet av förmögenhetsskatten, kärnkraftsmotståndet och ett strypt Rut-avdrag var bärande orsaker till Socialdemokraternas dåliga valresultat. Sammantagna förklarar dessa faktorer en hel del, men löser knappast grundproblemet med socialdemokratin.
Det var ett tag sedan partiet med stort P lämnade glansdagarna bakom sig. I valet 1994 fick S 45,3 procent och ordningen var återställd efter tre års borgerligt styre. Men redan vid nästa val, 1998, tappade partiet nästan tio procentenheter (36,3). 2002 fick S återigen vittring på 40 procent och landade på 39,8. Intressant i dessa dagar är att S under 1994-2006 regerade i minoritet.
Vid "katastrofvalet" 2006 fick partiet 34,9 procent av rösterna och tilldelades oppositionsrollen. Persson avgick och Socialdemokraterna drog sig tillbaka för att likt Moderaterna genomgå en förnyelse. Till att börja med skulle en kvinnlig partiledare väljas. Medan alliansregeringen sände ut reformer på löpande band kunde Sahlin, stödd av höga opinionssiffror, verka i tystnad . Att "tala är silver, tiga är guld" blev dock Sahlin varse: När hon väl tog bladet från munnen började opinionssiffrorna dala. Det var som att väljarna blev påminda om vilken politik S står för.
Poängen här är att lägre siffror för S inte är nyhetsstoff. Analysen om varför det gått över femton år sedan partiet hade ett 45-procentigt väljarstöd måste gå djupare än den hittills gjort. En som har begripit det är Peter Weiderud, ordförande i Broderskapsrörelsen. Enligt honom är S "fångna i vår historiska framgång och slutat gå i takt med tiden" och behöver "en i grunden förändrad partikultur och självbild" (DN Debatt 22/9). Weiderud slår huvudet på spiken. Samhället har förändrats, väljarna har upptäckt att det finns alternativ och är villiga att rösta på det som bäst löser deras vardagsproblem. Partiidentifieringen är på utdöende. Det är Socialdemokraternas olycka.
Tyvärr faller Weideruds insiktsfulla artikel med slutklämmen om hur S kan bli "statsbärande" igen. Denna fixering vid att vara statsbärande är partiets akilleshäl. Denna blinda vägran att inse att S kanske aldrig mer blir ett 45-procentsparti. Kanske blir inte Moderaterna eller något annat parti det heller. Kanske är det helt i sin ordning.
Det finns en roll för Socialdemokraterna i svensk politik, men en annan än den huvudroll partiet har så uppenbart svårt att släppa ifrån sig. För att skapa en ny självbild krävs att S accepterar att vara ett parti bland andra och utifrån det påbörjar sitt förnyelsearbete.