Mona Sahlin har motvilligt gått in i ett trepartisamarbete med två småpartier som tycks vilja undvika alltför många överenskommelser av rädsla att tappa sin egen profil. En månad före valet spretar det rödgröna alternativet fortfarande betänkligt i både energi- och skattepolitiken.
Peter Eriksson lämnade prov på oenigheten i Ekots utfrågning i måndags när han talade om att avveckla en kärnkraftsreaktor om de rödgröna vinner valet. Tomas Östros har tidigare gjort klart att det inte är läge för avveckling. Eriksson fick också frågan om de rödgrönas nya skatt på förmögenhet. Det enda som stod klart var att partierna inte kommer att kunna enas före valet. Men jämfört med Lars Ohly. som sin i utfrågning i Ekot avvek från sina rödgröna allierade genom att efterlysa en expansiv budgetpolitik, framstår ändå Eriksson som ett under av foglighet.
Det troligaste är att en valförlust innebär slutet för det rödgröna tvångsäktenskapet och att en intern socialdemokratisk valanalys blottlägger det historiska misstaget att gå till val i allians med Vänsterpartiet.
En annan förklaring till Socialdemokratins kris, framförd av professor Bo Rothstein i Sveriges Radios Godmorgon världen i söndags, kan vara att partiet under Mona Sahlins ledning kommit att företräda en politik som sätter enskilda gruppers rättigheter framför det gemensamma välfärdsprojektet. Moderaterna (två procent större än S enligt Sifo) har större trovärdighet som förvaltare av den socialdemokratiska samhällsmodellen än Socialdemokraterna själva. Att försöka utforma skatte- och bidragssystemet på ett sådant sätt att det lönar sig att arbeta är klassisk S-politik, sådan den var förr i tiden.
Den största risken nu är att de gynnsamma konjunkturprognoserna leder till fagra löften om välfärdssatsningar, när det i stället är fler jobbreformer som borde gå först. Sverige har fortfarande närmare tio procents arbetslöshet. Det har vi inte råd med om vi ska kunna trygga välfärden även på lång sikt.