Frågan "Är du feminist?" besvarades sällan med ett rakt ja eller nej, utan med en genomgång av olika feminismer: Vänster-, liberal-, likhets- eller särartsfeminism, anarko- och queerfeminism - det var bara att välja den inriktning som låg ens egen världsbild närmast.
Sedan hände något. Feminismen blev "mainstream". Den ses som självklar - genus- och jämställdhetsperspektiv ska genomsyra allt - och maktmän som Anders Borg har kommit ut som feminister. Men baksidan är att de teoretiska diskussionerna och analyserna har försvunnit, folk pratar inte om inriktningar utan vi har någon slags allmänt vedertagen "statsfeminism".
Många tycker säkert att det är bra. En enda feminism har lättare att åstadkomma förändring än en splittrad rörelse som bråkar internt.
Men jag menar att det är synd. När teorierna, analyserna och inriktningarna försvann blev feminismen ointelligent. Feminism i dag är tyvärr ofta bara en populistisk instinkt att gynna kvinnor: Könskvotering till börsstyrelser gynnar kvinnor så det ska vi ha, men könskvotering till veterinärutbildningen missgynnar kvinnor så det tar vi bort. Den grundläggande analysen som fick vissa feminister att förespråka kvotering medan andra sade nej, har försvunnit. Med den försvann också kravet att vara konsekvent, att ha en genomtänkt syn på principfrågor som kvotering.
Risken är att vi får en kraftig backlash. Jag tror att de allra flesta män är för jämställdhet - de vill inte att deras mammor, systrar, flickvänner och döttrar ska ha sämre lön eller inflytande på grund av sitt kön. Men när feminismen urartar till "gynna kvinnor, missgynna män" backar män (och kvinnor) med självbevarelsedrift. Och båda könen behövs i kampen för jämställdhet.
Dessutom står olika jämställdhetspolitiska mål ofta i direkt konflikt med varandra. Teoridiskussionerna behövs för att vi ska förstå det och kunna göra medvetna val.
Ett exempel är Correns nyhet den 17 februari att det blir allt vanligare att unga killar knuffar, örfilar eller drar flickvännen i håret. Eftersom statsfeminismen en längre tid förordat likhetsfeministisk genuspedagogik i förskolor och skolor skulle förklaringen kunna vara en förvisso negativ, men ändå ökad jämställdhet. De unga killarna kanske helt enkelt har tagit till sig budskapet att killar och tjejer är helt lika, så när flickvännen under ett gräl ger honom en örfil ger han en örfil tillbaka.
Men ingen av de intervjuade frågar sig om likhetsfeminismens avskaffande av gentlemannaidealet kan ha denna negativa baksida - i stället efterfrågas reflexmässigt mer genuspedagogik i förskolorna.
Olika feminister har olika åsikter om genuspedagogik, föräldraförsäkring och könskvotering, men det talas det tyst om i dag. För jämställdhetens och demokratins skull är det dags att släppa fram teoridiskussionerna och de olika åsikterna igen.