Något av det viktigaste vi äger, är vår självbild. Den ger oss trygghet och identitet, men när någon ifrågasätter den, hamnar tillvaron på gungfly. Få reportage har rönt så starka reaktioner som Maciej Zarembas artikelserie på DN Kultur. Serien tar sin utgångspunkt i LO-förbundet Byggnads konflikt med det lettiska byggföretaget som anlitats för att bygga en skola i Vaxholm.
Känslorna svallar ännu på debattsidor på nätet, och många har gått i emotionellt häftigt svaromål. Varför? För att artikelserien i likhet med byggkonflikten, går djupt ner i våra värderingar och vår självbild, och för att de som är vana vid självbilden som moraliskt överlägsen denna gång har anklagats för motsatsen.
Läs bara en av Zarembas beskrivningar, ur DN den 11 november: "Ombudsmannen Torgny Johansson anlände i sin Volvo S 80 till Vaxholm för att ropa "Go home!" till män som hemma i Riga tjänade en tiondel av hans lön men här hade en chans på en tredjedel. Och han lyckades. De åkte hem. Torgny Johansson håller förstås inte med om den bilden. Han kom till Vaxholm för att hjälpa letterna."
I grunden till konflikten ligger Byggnads vilja att skydda sig och sina medlemmar (ordningen är inte irrelevant) mot en konkurrens från nya aktörer som kan resultera i färre uppdrag och minskade löner. I det skenet är det inte konstigt att det blåses till konflikt och blockad. Det är kanske heller inte obegripligt att rädslan och irritationen mot nykomlingarna blev så stark, att en mobb formerades, vilken enhälligt skanderade "go home!" mot de förvånade letterna.
Det är naturligt att vilja skydda en tillvaro man är nöjd med, och i konflikten bevisade sig även Byggnads stå sig själv närmast. Desto mer ohederligt var den argumentation med vilken man försökte övertyga omgivningen om att det handlade om solidaritet mot letterna. I en kostsam annonse-ring i Stockholms tunnelbana inledde Byggnads redan i våras sin kampanj för att sätta bilden av våra nya EU-grannar.
I en utmanande pose (som en känd modell för underkläder) låg en halvnaken och mager byggarbetare försedd med reaprislapp. Budskapet var tydligt: snart kommer de aningslösa slamporna farandes över vattnet från öst och säljer sig billigt. (Kampanjen sammanföll för övrigt hyggligt i tiden med Göran Perssons myndiga varningar om de sociala turister som utan övergångsregler vid EU-utvidg-ningen skulle välla in över Sveriges gränser.) Den skamlösa annonsen innehöll också en försäkran om att Byggnads agerade utifrån omsorgen om de som inte var välsignade med svenska kollektivavtal.
Begreppet "solidaritet" fick i Vaxholm en ihålig innebörd. Svenskarna som för mindre än hundra år sedan var fattiga som kyrkråttor men som genom hårt och mödosamt arbete lyckades bygga en bättre tillvaro, stänger nu möjligheterna för andra. Retoriken må se ut hur som helst, men resultatet blir ändå att den lettiska byggarbetaren förblir utan arbete och förvägras det vuxna avgörandet att själv avgöra vad som är rimliga villkor. Är den solidaritet som är kvar i arbetarrörelsen verkligen så utarmad, att den numera bara gäller på de välbesuttnas villkor?