"Solidaritet" är ett av de mest laddade begreppen inom den politiska debatten. Socialdemokraterna har satt sin prägel på ordet efter idogt bruk under partiets mångåriga existens.Trots att de nya Moderaterna har lyckats med att erövra i princip alla socialdemokratiska slagord har de ännu inte lyckats göra ordet "solidaritet" till sitt eget. Den socialdemokratiska tolkningen är fortfarande den förhärskande. Det vill säga; solidaritet skapas på politisk väg, med hjälp av staten, kommunen eller landstinget. Detta uträttas med hjälp av höga skatter och rigorös omfördelningspolitik.
Den socialdemokratiska definitionen har varit allenarådande alltför länge. Det är dags att uppdatera synen på ordets betydelse och utforska dess innebörd. Enligt Nationalencyklopedin betyder det: "Sammanhållning mellan människor inom en grupp, klass, nation eller i hela världen med beredskap för inbördes hjälp". Frågan är: kan solidaritet verkligen skapas genom politiken och statliga institutioner? Det kan delvis skapas genom ett socialt skyddsnät, möjliggjort genom politiken, för att värna om samhällets mest utsatta. Men det finns en gräns för vad politiken kan åstadkomma.
Sammanhållning människor emellan går inte endast att frambringa på konstgjord väg. Skattsedeln räcker inte som bas för ett solidariskt samhälle.
I ett reportage i det senaste numret av magasinet Neo illustreras vad solidaritet egentligen är: viljan att hjälpa andra. Sex personer i varierande åldrar och yrken intervjuas som tycks ha lite gemensamt. Men de har alla ett gemensamt mål: de vill bidra till ett bättre samhälle. En tandläkare erbjuder gratis tandvård för papperslösa, en make-up artist ger kurser i hudvård till cancersjuka kvinnor och en pensionär hjälper prostituerade kvinnor. Det är så ett solidariskt samhälle skapas: genom engagerade människors förhoppningar, drömmar och idéer.
Som tur är finns det fler som vill ge något tillbaka till samhället som har gett dem så mycket. Journalisten och debattören Dilsa Demirbag-Sten är en av dem. Hon drivs av viljan att vara en konstruktiv kraft i samhället. Därför bestämde hon sig för att starta Berättarministeriet. Det är en icke-vinstdriven stiftelse med syftet att få barn i socialt utsatta området att erövra det skrivna ordet. Näringslivet finansierar och kommunen bistår med lokaler. Men det är framförallt volontärerna som möjliggör verksamheten. Hundratals frivilliga ställer upp för att lyssna på barnens berättelser.
Och vad skulle Sverige vara utan dessa människor? De som ägnar sin lediga tid åt att hjälpa andra? Fattigare, och avsevärt mindre solidariskt. För solidaritet är betydligt mer än bara pengar.