Företag efter företag backar från planerna på höjda fasta löner och utbetalningar av rörliga ersättningar - bonusar. Volvo, SEB, AMF Pension och Skandia Liv är några av dem.
Något alternativ till att backa har de inte. När pensionärer får lägre pensioner och industriarbetare lägre lön håller det inte att redan välbetalda företagsledare får ännu mer betalt. Och det spelar ingen roll att de inte begår något formellt fel - bonusarna grundar sig på resultat som företagen hade före finanskrisen och lågkonjunkturen.
Men de sticker ändå i allmänhetens ögon. Bonus eller ingen bonus har därför blivit en fråga om förtroende.
Efter att SVT:s Uppdrag granskning uppmärksammat att bonusar av det slag som kritiseras i privata företag också förekommer i bolag som staten äger har debatten vidgats. Särskilt stor uppmärksamhet har den senaste tiden riktats mot företag som förvaltar svenskarnas pensioner.
AMF Pension är ett av dem. Det ägs till lika delar av Svensk Näringsliv och LO - som trots hård kritik mot bonuskulturen inom näringslivet har varit med och drivit igenom bonusar på nästan åtta miljoner kronor i AMF Pension.
I takt med att alla dessa bonusprogram avslöjas höjs allt fler röster för att begränsa företagens möjligheter att betala ut bonusar till ledningarna.
I riksdagens näringsutskott försöker Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet få majoritet för att riva upp bonusreglerna för statliga bolag och återgå till de mer restriktiva regler som fanns före den borgerliga regeringen. Thomas Eneroth, näringspolitisk talesperson för S, hoppas att även borgerliga riksdagsledamöter ska hänga på och ta ställning mot Maud Olofssons "vidlyftiga bonusregler".
Men Eneroth borde börja med att städa upp framför egen dörr. Även i hans parti finns företrädare för de vidlyftiga bonusregler han anklagar Olofsson för. Innan han tar tag i städningen bör han också lyssna på Wanja Lundby-Wedin - som försvarar sitt agerande med att statliga bolag som konkurrerar med privata måste kunna spela på samma villkor.
Vän av ordning skulle kunna hävda att det därför behövs restriktiva bonusregler för alla företag, statliga såväl som privata.
Men regeringen ska inte lägga sig i hur företag avlönar sina anställda. Det är en grundläggande princip för "vanliga" anställda och det finns ingen anledning att rucka på den när det gäller de som leder och fördelar arbetet.
Den senaste tidens infekterade bonusdebatt har dessutom visat att toppskiktet inom näringslivet inte är så immunt mot allmänhetens åsikter som det ofta framställs. Hade det varit på det viset hade inte så många företag backat från planerna på höjda löner och bonusar.
Och om man, som oppositionen vill, ska reglera företagens möjligheter att använda sig av rörliga ersättningar bör man inte utgå från dagens krissituation. Reglerna, om de har något annat syfte än att trycka till regeringen och plocka politiska poäng, bör givetvis kunna tillämpas både när ekonomin går upp och ned.