Linköping blir i sommar skåde-plats för politik på högsta nivå. I början av augusti kommer nämligen socialdemokratiska ungdomsförbundet, SSU, att hålla sin kongress här. Normalt är väl inte det storpolitik, direkt. Men efter de skandaler som skakat förbundet har uppmärksamheten kring det varit av sådan omfattning att man antingen har till dess hjälpligt lyckats bilägga den interna fejd som rått sedan 80-talet eller också låter det bli en uppvisning i organisationsförfall.
Förmodligen blir det det förstnämnda. Moderpartiet har helt enkelt inte råd att bilden av "fiffel-SSU" hålls vid liv en dag mer än nödvändigt. I vanliga fall hade man låtit det vara ungdomsförbundets eget bekymmer, men nu skakas rörelsen i stort av tappade opinionssiffror, mycket på grund av att den ena interna mygelhistorien efter den andra rullas upp för väljarna. Då krävs kanske inte den "storstädning" som repetitivt utlovats, men väl en fasad av enighet för vilken enskilda offer inom SSU kommer att krävas av partiledningen. Att Ardalan Shekarabi nu meddelat att han inte står till förfogande för omval får gissningsvis ses mot bakgrund av tryck ovanifrån. Tidigare har ju Shekarabi understrukit att han inte ser någon anledning att ta sådan form av ansvar, utan att han tvärtom ville vara med och delta i den läkningsprocess som SSU kommer att vara tvunget att genomgå. Som det brukar låta när politiker inte vill ta personliga konsekvenser av det egna agerandet.
Och konsekvenserna kan bli ännu allvarligare. I går hölls flera polisförhör med högt uppsatta SSU:are. Misstankar om bedrägeri svävar över det ledande skiktet i organisationen.
Det är en process över vilken Göran Persson och Marita Ulvskog inte har något inflytande (hur gärna de än skulle vilja). Skulle det faktiskt väckas åtal för bedrägeri mot ett antal SSU-toppar runt om i landet, då får medlemsfusket efterdyningar som skadar partiets anseende under längre tid framöver alldeles oavsett om man lyckas uppnå något slags borgfred på kongressen eller inte.
Sedan finns ett annat problem för Persson. Det är att den falang som Shekarabi företräder och som lyckats fiffla sig kvar vid makten i förbundet också är den partiledningen tar parti för. Alternativet är nämligen ett SSU så pass vänstervridet att det inte bara skulle ställa sig i bjärt kontrast mot de senaste årens tämligen pragmatiska och icke-ideologiska parti som Göran Persson har företrätt, utan också stöta bort många modererade marginalväljare.
Den kompromisskandidat som med stor sannolikhet kommer att röstas fram i Linköping får alltså i uppdrag att finna en politisk linje som kan accepteras av båda dessa sidor. Det blir inte lätt. Det är svårt att se att det kommer att produceras särdeles mycket av intressant politiskt nytänkande under sådana omständigheter.
Tipset är således att det blir ett hjälpligt enat men politiskt bakbundet SSU som tar plats i valrörelsen nästa år.