Både centerns Maud Olofsson och vänsterpartiets Lars Ohly har låtit förstå att samtalen med kärnkrafts-industrin har återupptagits efter kraschlandningen för fyra månader sedan. Olofsson markerar sitt tydliga engagemang i turerna.
Men att fortsätta denna diskussion om frivillig avveckling är orealistiskt och sker i hennes fall förmodligen mot bättre vetande. En välvillig tolkning av hennes manövrar är att de i hög grad är ett spel för gallerierna.
Olofsson är ju för uppbunden av sina företrädares tidigare strategival. För att i stället lotsa in centern på en gemensam borgerlig linje krävs att hon kan visa alla och envar -- och särskilt då kärnkraftsskeptiker i det egna partiet -- att de nuvarande spåren är återvändsgränder. Hon måste driva samtalen med industrin till sin spets och låta dem bryta samman en gång för alla. Där-efter, eller under denna resas gång, även driva ambitionen om en bred politisk uppgörelse till sin spets. Hon kräver då att Göran Persson inviterar de övriga borgerliga partierna till kärnkraftsförhandlingar. Persson vägrar och ger Olofsson anledning att hoppa över till de borgerliga. Då har nämligen en situation skapats där det knappast finns andra konstruktiva alternativ för centern.
Men det är bråttom. Inom ett år måste detta spel ha spelats färdigt för att borgerligheten skall kunna presentera en någotsånär gemensam energipolitik att gå till val på. Risken är att Olofsson fastnar i de förhandlingslekar hon egentligen vill avsluta.
Och, som sagt, detta är den välvilliga tolkningen. En annan är förstås att hon menar allvar.