Den så kallade "spionskandalen" förföljer fortfarande folkpartiet och dess partiledare Lars Leijonborg. Men det finns fler anledningar än så för fp att byta ut Leijonborg och starta på ny kula.
Folkpartiet släppte i går sin analys av vad som gick snett i valet 2006. Partiet tappade fyra av tio väljare jämfört med valet 2002.
I går väcktes också åtal mot fyra folkpartister för intrång på socialdemokraternas datanätverk. Ett sammanträffande som kan se ut som en tanke. Valanalysen pekar ut "spion-skandalen" som en huvudorsak till väljarraset.
Frågan inställer sig då som nu: Vad hade Leijonborg för del i de olagliga dataintrången?
Ingen, menar han själv och de lojala partikollegorna.
Men presschefen Niki Westerberg och partisekreteraren Johan Jakobsson åtalas för brott. Är det rimligt att tro att Lars Leijonborg varit okunnig om dessa två nära medarbetares förehavanden?
Anser man det måste man i stället fråga sig: Är det acceptabelt att en partiledare omger sig med medarbetare som bakom hans rygg begår lagbrott som en del av sitt politiska arbete?
Än så länge har frågorna ett hypotetiskt drag. Westerberg och Jakobsson är inte dömda - endast misstänkta. Skulle de fällas i domstol är det svårt att se att Leijonborg kan sitta kvar utan att det skadar hans parti.
Utbildningsminister Leijonborg höll sig borta från folkpartiets pressträff i går. Valanalysen är nästan kemiskt ren från antydningar om att partiets motgångar kan kopplas till honom och hans ledarskap.
Men efter att ha läst det samlade materialet låter sig ändå frågan ställas om Lars Leijonborg är rätt person att leda partiet mot en valframgång år 2010.
Den "hårdare riktning", som många både inom och utom folkpartiet varit kritiska till, förknippas till stor del med Leijonborg. Språktest för invandrare och övergångsregler gentemot arbetare från andra EU-länder hör till de frågor som skapat bestående splittring inom partiet. Och i omvärldens ögon flyttat partiet ett steg åt höger.
Analysgruppen vill även i fortsättningen se folkpartiet som ett socialliberalt parti. Tidigare landsmöten har formulerat målet, att bli "ett brett allmänborgerligt parti på socialliberal grund".
Det är lätt att förstå ambitionen. Folkpartiet har aldrig varit så stort som när det hade sin tydligast socialliberala prägel. Under Bertil Ohlin på 1940- och 1950-talet hade fp över 20 procent tre val i rad.
Men man kan ifrågasätta om Leijonborg lett partiet i en bred socialliberal riktning.
När tre partier trängs i den borgerliga mittfåran krävs det inte mycket för att hamna längst till höger. Under Leijonborgs tid som partiledare har det påfallande ofta blivit folkpartiet.
Att stå till höger är inte något problem i sig. Men för ett parti som vill tas på allvar som socialliberalt kan det vara det.
För den ideologiska otydligheten har Lars Leijonborg ett stort ansvar.