I dag är det kris i Linköping. Inte för Linköping lyckligtvis, meni. Socialdemokratiska ungdomsförbundet, SSU, har ju valt ut Linköpingför att hålla kongress i.
Nu skall alla stridigheter och fuskskandaler äntligen begravas,hoppas man. Nu skall med bred enighet röstas igenom den uppgörelsekring ledarskapet enligt vilken höger- och vänsterfalangen delar påmakten. Allt skall äntligen bli bra. De är bara det att tecknen på attdet kommer fortsätta krisas är rätt många.
På DN Debatt: Den skandal-omsusade ordföranden Ardalan Shekarabi,mannen som fuskat och manipulerat sig till sin position, tog i går tillorda om det mest hjärteknipande han kommer på: flyktingar. Vi måste haen mer generös flyktinglagstiftning, skriver skandalmannen i desperathopp om att någon skall bry sig om något annat än den kris han självpersonifierar.
Inte ett ord om det alla undrar över. Inte ett ord om den nyaenighet som är tänkt att prägla förbundet framöver. Inte ett ord om denstorstädning som han robotmässigt utlovade när SSU:s mygelkulturavslöjades för den breda allmänheten. Och absolut inte någon artikelfrån representanter för de olika falangerna om hur inriktade de är påatt faktiskt samarbeta i framtiden. Ingenting av sådant som vorenormalt om man nu kommit fram till en lösning som alla parter tror på.Det blev flyktingar istället.
Det är svårt att tolka det som något annat än att någon allmäntaccepterad uppgörelse inte riktigt är i hamn. Ett annat kristecken isamma riktning är SSU:s vägran att i förväg offentliggöra motionernatill kongressen. Gissningsvis återspeglar innehållet inte riktigt dendär berömda enigheten som man har kommit överens om. Det är ju inte såatt SSU inte har resurser att sprida texterna.
Ett huvudbry bland alla kristecken orsakas av partiledaren GöranPerssons beslut att inte närvara vid kongressen. Han har antingen ingenlust att synas i ett så ofördelaktigt sammanhang, eller så prioriterarhan helt enkelt det lugna livet utanför politiken, precis som underAlmedalsveckan när det politiska Sverige slogs för att synas. Fråganär: Är Perssons frånvaro ett tecken på SSU:s kris eller Perssons egen?
Nåväl, sådana frågor skall förbundet nu sätta punkt för. Och denfredsuppgörelse man ämnar sjösätta hyllas säkert uppriktigt av mångainblandade.
Men vad har man tänkt för framtiden? Ingen är väl ändå naiv nog atttro att en överenskommen personuppsättning i ledningen är nog för attde substantiella konfliktfrågorna skall vara lösta framöver. Ingetmindre än någon form av övertygande ideologisk konsensusmanifestationkommer tvätta bort bilden av ett ungdomsförbund djupt nere i ettihållande sjukdomstillstånd. Det är ett tillstånd av inre politiskakonvulsioner som har rasat fram och tillbaka i ett decennium nu. Ochsom inte kommer att försvinna bara för att man visar förbindligaleenden mot massmedia och vinnlägger sig om borgfred över nästkommandeval.
Välkomna till Linköping! Krisa på, bara.