I november förra året beslutade kommunfullmäktige att Linköping blir en så kallad författarfristad. Åtagandet innebär att i tvåårsperioder erbjuda uppehälle och arbetsro till en person som riskerar att trakasseras och/eller förföljas på grund av sitt arbete. Saken handlar mer om rätten till yttrandefrihet och säkerhet, än om konstnärliga meriter. Linköping är en av nio svenska och ett 40-tal internationella städer som erbjuder författare fristad.
Med anledning av Linköpings aktningsvärda beslut besökte i onsdags kväll Litteraturresan/Belarus Linköpings stadsbibliotek. Rubriken för kvällen var ”Tro, hopp & kärlek: en berättarkväll om känslor för människor, makt och fängelse”. Huvudtalare var poeten och oppositionsledaren Uladzimir Njakljajeu. Kvällen före var han i Stockholm och mottog Tucholskypriset som han tilldelats redan 2011, men då satt i husarrest i hemlandet Vitryssland. 2010 utmanade han Aleksandr Lukasjenko i presidentvalet, men misshandlades och fängslades på valdagen. Njakljajeu läste högt ur sin bok ”Brev till Volha och fängelset” (2013) och talade om situationen i Vitryssland och Minsk, där han fortfarande bor med sin fru – Volha.
Temperaturen denna råkalla februarikväll steg när en rysktalande kvinna från publiken frågade Njakljajeu vilket han föredrar: stabilitet och ekonomiskt välstånd eller kaos, likt det som utspelats i Ukraina de senaste dagarna. Innan dess hade Njakljajeu sorgset konstaterat att politiska reformer ganska snabbt skulle kunna återställa Vitryssland, om man bara fick chansen. Men att Lukasjenko bestulit vitryssarna på deras kultur och språk – vitryska anses vara motståndets språk, myndighetsspråket är numera ryska – blir svårare att få tillbaka. Öron spetsades och ryggar rätades när kvinnan i publiken tog ställning för Lukasjenkos ”stabilitet”. ”Får man arbete i fabriken får man stanna på livstid tills man går i pension”, sa hon. ”Det är väl bra. Det är som i Sverige.” Publiken drog efter andan och Njakljajeus svarade: ”så var det i de stalinistiska arbetslägren också”. Kvinnan, som visade sig vara ukrainska, skakade på huvudet. Vad hon tyckte om Janukovytjs fall i hemlandet, framgick inte. Men hon bidrog onekligen med ett väsensskilt perspektiv än det gängse på Vitryssland, Europas sista diktatur.
Kvällen på biblioteket avslutades med en kort inlägg om hockey. I maj spelas VM i Minsk. Jon Fridholm, Östgruppen för demokrati och mänskliga rättigheter, förtäljde om ”Presidentens julkupp”, ett årligt event där Lukasjenkos nästan alltid vinnande lag möter internationellt inbjudna veteraner bland annat från Sverige. Östgruppen har lobbat för att VM ska flyttas, men det ser ut att ha varit ett lönlöst arbete. Lukasjenko har dessutom försäkrat sig både ekonomiskt och politiskt för det fall en bojkott skulle bli av. Förmodligen skulle en sådan nu bara verka för diktatorns fördel. Om det är en skam för IOK att Putin fick arrangera OS, bör kinderna blossa än mer på Internationella ishockeyförbundet för att den hockeytokige diktatorn i Minsk får göra VM till ett propagandajippo.