Nu är det 2006. Valår. För ett år sedan berättade Östgöta Correspondentens ledarredaktion om de inrikespolitiska principer som vår opinionsbildning skulle styras av fram till valet. Utgångspunkten är att den socialdemokratiska dominansen över det svenska samhällets institutioner blivit så långt-gående att demokratiska värden står på spel. Ett maktskifte behövs nu mer än någonsin.
Utifrån det perspektivet konstaterade vi vidare att de borgerliga partiernas samverkansstrategi är det mest hoppingivande som skett på många år i svensk politik. Och att vi helt sluter upp bakom denna formering, med förbehållet att vi kommer kritisera enskilda politiska utfall om vi finner det påkallat.
Ett år har gått sedan dess. Vad har hänt så här långt?
Mycket. Men om valets utgång vågar ingen sia.
I början av 2005 var balansen mellan de båda regeringsalternativen ganska jämn. Vilket var olycksbådande eftersom socialdemokraterna alltid tar in flera procentenheter under valrörelsen. Men från och med debatten om krishanteringen efter tsunamin sköt de borgerliga ifrån. Under en vår kantad av avslöjanden om socialdemokratiskt maktmissbruk blev alliansens - och framför allt moderaternas - försprång i opinionsmätningarna allt större tills man krönte den gemensamma andan med uppgörelsen i Bankaryd under hösten. Men därefter blev det relativt tyst.
Alliansen står i dag någorlunda stadig. Men de hastiga skiften i opinionen som vi sett under hösten antyder att de borgerligas ledning är en mycket flyktig historia och fordrar ett oupphörligt försvar.
Dock -- strategin är riktig. Oavsett opinionssiffror har socialdemokraterna hela tiden varit uppenbart obekväma med den nya spelplan den borgerliga enigheten har skapat. Plötsligt är det på Göran Perssons sida regeringsstabiliteten kan ifrågasättas. Och högerspöket är ett minne blott.
Alliansen skall därför inte lägga om kursen. Det är inte det det handlar om. Men opposition innebär inte bara att man demonstrerar hur väl man själv samarbetar. Det handlar också om att opponera, och där har regeringen fått komma allt för lätt undan.
Mycket finns att kritisera i dagens Sverige, men grundläggande är just det ständigt pågående socialdemokratiska maktmissbruket. Det handlar inte bara om Göran Perssons personliga maktansamling, eller om medlemsfusk eller gräddfiler för rörelsens elit. Det handlar om att ett partis maktbehov över viktiga samhällsfunktioner prioriterats framför själva funktionerna. Inom sjukvård, utbildning och rättsväsende förhindras autonomi och kvalitet enkom för att socialdemokraterna vill ha kontroll. Lagar, påbud och politiska utnämningar strömmar ständigt från Rosenbad i detta ärende.
Det är mot detta det borgerliga huvudangreppet bör riktas. Hårt, ihållande och högljutt. Det blir inte maktskifte med mindre än att alliansen håller ihop men också bedriver en effektiv och aggressiv opposition ända fram till valdagen. Det ser vi fram emot från och med nu.