Det som hänt i Linköping är något unikt. Stadshusets "krigsförklaring" mot lärarfacken är dock ett uttryck för att situationen hade blivit ohanterlig.
I en kommentar från Lärarnas riksförbund heter det att "vi har haft känslan sedan skolan kommunaliserades att många politiker inte har känsla och kunskap för att driva skolfrågor". Som en generell beskrivning av det skolpolitiska läget i landet kan detta möjligen stämma. Men den strid som nu fått sin yttersta konsekvens i Linköping passar knappast in i ett sådant förklaringsschema.
Stadshusets unika åtgärd att säga upp de lokala läraravtalen låter sig svårligen tolkas som en maktdemonstration från politiker som bara är ute efter att pressa ut mer av lärarna. Det handlar i stället snarare om desperation.
I fem år har parterna i Linköping förhandlat om en lokal anpassning av det centrala skolutvecklingsavtalet. Det har varit fem år av destruktivt skyttegravskrig. Nu har Stadshuset fått nog. Kommunalrådet Mats Johansson förklarar att det emellertid inte är fråga om någon krigsförklaring mot skolornas personal utan ett svar "på en misslyckad facklig strategi". "Inte ens när bläcket har torkat är vi överens utan får omedelbart en diskussion om avtalets innehåll", fortsätter Johansson.
Nu är det visserligen en gammal sanning att det aldrig bara är ens fel när två träter. Men politikernas drastiska åtgärd är svaret på ett fackligt utnötningskrig.
"Kommunledningen offrar barnen och hoppas med detta få chansen att exploatera lärarna ännu hårdare än i dag", hävdar Lärarnas riksförbunds kommunombud Åke Nilsson. Barn- och ungdomsnämndens ordförande Birgitta Ståhl menar däremot att "tvisterna mellan rektorerna och LR har utvecklats till ett arbets-miljöproblem som måste åtgärdas". Åke Nilsson använder stridsretorik, medan Birgitta Ståhls, liksom övriga kommunala företrädares uttalanden andas uppgivenhet över ett förgiftat klimat som blivit till ett arbetsmiljöproblem.
Det viktiga nu är att parterna tar sitt gemensamma ansvar. Som Andreas Burman på Lärarnas riksförbund framhåller måste målet för båda parter vara att få en hållbar situation i skolan.
Tal om att politikerna offrar barnen för att exploatera lärarna ännu mer vittnar om en i själva verket osund facklig grundhållning som i sin tur bäddar för ett permanentat skyttegravskrig. Det stämmer som sagt säkert att känslan för och kunskapen om skolfrågorna brister hos många svenska kommunpolitiker. Lärarna har all rätt när de vädjar om förståelse för sin speciella arbetssituation.
Men när man från fackligt håll pådyvlar kommunpolitikerna i Linköping en fientlig attityd är det inte konstigt att det blir ständiga strider.
Stadshusets uppsägning av läraravtalen leder förhoppningsvis till en facklig självrannsakan om det egna ansvaret för den uppkomna situationen -- för barnens bästa.