Ett par med småbarn hamnar i relationskris. Kanske på grund av otrohet, kanske efter en annan kris som ett dödsfall, eller kanske bara för att vardagen har tagit över helt - hämtningar, lämningar, vabbande, smutstvätt och makaronkokande har en tendens att fylla varje utrymme så att tiden och orken för romantik och erotik försvinner.
Paret vill undvika separation. Framförallt för barnens skull, men också för att de tror att de skulle kunna hitta tillbaka till det som en gång fick dem att välja varandra. När de ringer till familjerådgivningen, som alla kommuner sedan 1995 är skyldiga att erbjuda, erbjuds de en tid om 1,5 år.
Så ser det tyvärr ut i många kommuner, och därför skrev Göran Hägglund (KD) att Stockholms framgångsrika kapande av köerna till familjerådgivningen måste exporteras till andra kommuner (Aftonbladet 27/3).
Naturligtvis blev han gruvligt missförstådd. Det spelar ingen roll att KD-ledaren öppnar för utländska kvinnor att göra abort i Sverige eller att han ändrar inställning till steriliseringar vid könsbyte - för feminister och kärnfamiljshatare är Göran Hägglund den yttersta symbolen för allt de avskyr.
Alltså anklagades Hägglund för att påstå att "folk skiljer sig för lätt", för att likna konservativa politiker i USA som vill hålla befolkningen okunnig om preventivmedel, och för att ha en inskränkt syn på familjebegreppet - allt för att han efterlyst kortade köer till familjerådgivningen.
Men när "Happy, happy"-kvinnorna Maria Sveland och Katarina Wennstam anklagar Hägglund för att inte bry sig om barnen (Aftonbladet 1/4) kastar åtminstone Sveland sten i glashus. I hennes eget kapitel i skilsmässoboken framgår det tydligt hur härligt hon tycker att det är att slippa barnen varannan vecka. Det ger henne nämligen tid att umgås med sig själv, tänka och skriva i lugn och ro, sova länge, träna varje dag, träffa vänner och underbara älskare.
Svelands relation med exmannen nämns alltså inte när hon beskriver varför det var rätt att skilja sig. Hennes rusiga lycka över skilsmässan tycks i stället bero på att livet med barn - på heltid - blev för krävande och vuxet, och att skilsmässan genom barnens varannanveckasboende gav tillbaka det barnfria livet på halvtid.
För dem som vill vara med barnen alla veckor, trots smutstvätten, makaronerna och bristen på tid och ork för den vuxna kärleksrelationen, kan familjerådgivningens hjälp vara avgörande - men då får inte kötiderna vara långa. Något annat än detta har inte Göran Hägglund påstått, även om kärnfamiljshatarna försöker demonisera honom.
Och barn som fruktar att deras föräldrar ska skilja sig, eller sörjer att de redan har gjort det, har nog större problem än Göran Hägglunds önskan om kortare köer till familjerådgivningen. Föräldrar som är överlyckliga över sina barnfria veckor, till exempel.