Därmed kan Hägglund bli den förste ifrågasatte partiledaren på länge som faktiskt rider ut en sådan här storm. För inom loppet av bara drygt ett år kommer åtminstone fyra av riksdagens åtta partier att byta ledargestalter.
Först ut var Mona Sahlin, som fick gå till följd av Socialdemokraternas dåliga valresultat. I MP var ledarskiftet planerat, Peter Eriksson och Maria Wetterstrand fick enligt stadgarna inte sitta kvar och lämnade över till favoriterna Gustav Fridolin och Åsa Romson.
Maud Olofsson ville sitta kvar, men övertalades att sluta efter tio år som centerledare. Centern lanserade en ny öppen process där Annie Lööf gick segrande ur trekampen. Näst på tur står Lars Ohly, som var litet mer svårövertalad än Olofsson men till slut gav han upp för det inre trycket. I januari väljs en eller möjligen två nya partiledare för V.
S var nära att bli av med ytterligare en partiledare, men Håkan Juholt får nu efter löfte om ursäktsturné sitta kvar. Men orsakerna stavas nog egentligen kort prövotid och brist på motkandidat.
Kristdemokraterna hade kunnat bli nummer 5 i ordningen. Så ser det emellertid inte ut. Det är inte troligt att Hägglund följer Olofssons och Ohlys exempel och ger upp. Inte med det stödet i ryggen. Det är bra. Hägglund är nämligen populärare än sitt parti. KD:s låga opinionssiffror och de interna problem som blivit följden, beror inte på partiledaren.