Åter vädrar Correns ledarsida kritiken mot likabehandling av män och kvinnor. Tidigare har genuspedagoger och genusforskning ifrågasatts.
Att vara man är, enligt Correns ledare, att vara handlingskraftig och prestationsinriktad. Vid katastrofer är det den manliga kraften som ska rädda kvinnor och barn undan faran. Men kvinnorna då inom bland annat räddningstjänsten, som gör fantastiska insatser vid katastrofer? I en annan del av Corren läser jag att det behövs fler kvinnor inom Räddningstjänsten.
Enligt Corren skulle få följa fotbollsallsvenskan om spelarna lade ner sin fysiska kampberedskap och man tar det som ett exempel på att samhället vill ha de "traditionellt manliga egenskaperna". Nu finns på nära håll kvinnliga fotbollsspelare (LFC) som lika ofta visar upp "fysisk kampberedskap"? Men det kanske har undgått ledarskribenten? För det är väl inte så illa att Corren anser att kvinnor som visar upp "fysisk kampberedskap" inte är "riktiga kvinnor"?
För mig som liberal är det självklart att vi alla är individer med olika förutsättningar oavsett kön. En del utvecklar styrka och handlingskraft, andra utvecklar andra egenskaper. Fördomar om manligt och kvinnligt hör historien till.
Linnéa Darell
Kommunalråd (FP)
Corren svarar:
Corren har aldrig kritiserat likabehandling av män och kvinnor. Tvärtom är det likabehandling vi eftersträvar när vi kritiserar kvotering och olika former av särbehandling.
Ledaren "Den farlige mannen" handlar om sökandet efter manlig identitet, som enligt forskare kan leda till extremism. Ledaren vänder sig mot slutsatsen att det är sökandet i sig som är farligt, och menar att det viktiga är att unga män erbjuds en positiv, konstruktiv manlig identitet - i stället för de extrema rörelsernas mansroll. Därför vänder vi oss mot att positiva egenskaper som traditionellt förknippas med maskulinitet, som handlingskraft och prestationsinriktning, fördöms tillsammans med negativa och farliga egenskaper som brutalitet.
Vi är inga särartsfeminister som hävdar att män och kvinnor har oföränderliga och "naturliga" egenskaper. Däremot förbryllas vi av det omvända särartstänkandet, som säger att det är rätt när en man är hemma med barn och fel när en kvinna är det, eller att det är rätt när en kvinna satsar på karriären men fel när en man gör det.
Och vi har naturligtvis ingenting emot kvinnliga brandmän (om de har fått jobbet på lika villkor och inte genom positiv särbehandling) eller fotbollsspelare. Men eftersom ledaren handlar om sökande efter manlig identitet koncentrerade vi oss på männen. Att kräva att en text om manlig identitet ska handla om kvinnliga brandmän och fotbollsspelare är inte liberalt - det tyder på att man inte tar frågan om maskulinitet och extremism på allvar.
Correns ledarredaktion