I en debattartikel (DN 22/4) utgår Ingvardsson från de två fall där kristna familjer från Kongo med hjälp av församlingspräster har försökt att driva ut "onda andar" ur sina döttrar. Att detta är en oacceptabel form av barnmisshandel håller nästan alla i Sverige med om, oavsett religiös tillhörighet. Ändå hävdar Ingvardsson att det inte finns någon "företrädare för trossamfunden som utan omsvep kan säga ifrån att barn inte får kränkas i religionsfrihetens namn".
Kanske beror det på vad hon definierar som kränkning. Från djävulsutdrivningen glider Ingvardsson vidare till vuxna människor som i sin trosutövning "utför handlingar som övriga samhället finner märkliga och skrämmande, som tungomålstal, falla ner på golvet i spasmer", och kräver att barn ska slippa vara med om detta. Tungomålstal och religiös extas förekommer i en del svenska frikyrkor, och visst kan den känslomässiga utlevelsen vara obehaglig för utomstående - precis som att hejande fans på en fotbollsmatch eller hånglande halvnakna par i en Prideparad kan skrämma den som är ovan. Man får dock anta att barn som vuxit upp i en sådan frikyrka känner sig lika trygga som barn som vuxit upp i klacken eller i regnbågsparaden. Att leva ut starka känslor i en grupp torde framförallt vara skrämmande för den som inte förstår eller känner gruppen.
Ingvardsson nöjer sig inte heller med att vilja skydda barn från tungomålstal. Hon vill även förbjuda kristna friskolor som tror på Bibeln och håller morgonsamling och andakt. Från det mycket rimliga fördömandet av djävulsutdrivning landar således Ingvardsson i att vilja hindra all slags religiös påverkan på barn, genom en 12-årsgräns för religiösa skolor och trossamfund.
Den mycket starkt sekulära kulturen i Sverige lockar ofta fram denna vridna tolkning av religionsfriheten; att människor inte ska utsättas för religion förrän de är tillräckligt gamla för att tänka kritiskt. Men i Ingvardssons egen utredning "I god tro" från 1998 påpekas att argumentationen är absurd. Föräldrar påverkar och ger små barn hela deras världsbild, vad som är rätt och fel, gott och ont, och det är viktigt för barnens utveckling. Att föräldrar på ett enda område, religionens, skulle kliva ur den normala föräldrarollen och bli objektiva och neutrala informationsförmedlare är varken realistiskt eller önskvärt.
Ingvardsson förstod detta för 14 år sedan. Sedan dess har något hänt som gjort henne till en rabiat motståndare mot all slags religiös påverkan på barn. Kanske har hon lyssnat på helt andra debatter, om jämställdhet, hälsa och annat, och insett att den som vill förändra världen ska ta makten över hur barnen formas. Det är skrämmande när liberala visioner bygger på och kräver en styrd och kontrollerad barnuppfostran.